BUP och Beckett

Vi fick Gs diagnos när hon precis hade fyllt fyra, samma vecka som jag födde M. Det var ingen bra kombination, en förlossning och en diagnos bör man lägga på olika veckor. Ta det som ett hett tips från ett proffs. Från mina första konkreta farhågor, efter treårskontrollen, till diagnos tog det alltså ett helt år. Lite förhalningar på BVC, lite förhalningar på dagis, sen lite remisser hit o dit, ett helt osannolikt möte med en barnläkare, sen lite kötid på BUP. Man fick ringa dit lite då och då.
"Jaha, så du är intresserad av att komma hit? På riktigt?
Då gör jag en anteckning om det." Efter ett halvår kom vi igång med en s k utredning. Jag kommer ihåg hur vi gick dit första gången, utan G.
Jag tyckte att det var konstigt att ringa på dörren. Det var på Söder, och vi hade bott på Söder i nästan 20 år. Under all denna tid hade BUP legat precis runt hörnet och vi hade inte haft en aning om det. Alla dessa dörrar som öppnas utan att man har bett om det.
- Snart vet vi vad som finns bakom alla, typ SAMTLIGA dörrar på Söder, sa jag till Janne.
Hm jättekul, tyckte han.
Nåväl, vi stod i hissen upp till BUP och jag tänkte, VAD i helvete gör just VI på BUP. Hit går man väl med trilskande tonåringar som skär sig? När man är socialgrupp C och inte har nån styrsel på sin unge? Vi fick träffa psykologen Berit (ändrat namn). Hon satt iförd en brun frotterock på en sandhög i sitt rum. Ungefär som Winnie i Beckett-pjäsen Lyckliga dagar. Ok, hon satt inte på sandhögen, men i rummet fanns en sandlåda med riktig sand, och hon hade de facto någon form av brun, sliten badrock på sig. Hon talade med släpig röst och bekymrad min. Vilket gjorde att jag hela tiden tänkte på Beckett och "Lyckliga dagar" och kvinnor som upp till midjan sitter fast i grushögar. Det var liksom ingen större action på Berit som antagligen var på väg in i väggen eller någon annan form av depression, och det tog fyra möten innan vi överhuvudtaget kom igång med en riktig utredning. Det fattade inte vi, vi trodde att vi höll på att utreda för fullt, men Berit satt på sin sandhög och sonderade läget INFÖR utredning. Någon gång fick G följa med. Hon gick balansgång på sandlådans kant och sjöng jättemånga låtar med sin söta röst utan att ta någon större notis av Berit. Berit tyckte att G var söt.
"Man vill gärna krama henne" tyckte Berit. Jag var färdig att klubba ner Berit i sandhögen, för jag kände att hela processen gick för långsamt. Jag blev alltmer gravid, var sårbar och livrädd för vad det här skulle innebära. Vi bönade och bad att de skulle snabba på, för att bli klar med BUP innan förlossningen, men det kunde vi bara glömma. Höjden av absurditet var när en ung psykolog PEP-testade G under två extremt jobbiga dagar. Bara att få in G i hans rum var ett helvetesjobb. Hon medverkade i princip inte alls, enkom när jag klämde fast henne i knäet och hade massvis med godis på bordet kunde hon tänka sig att stapla lite klossar. Den unge psykologen jobbade strikt efter manus och struntade högtaktningsfullt i vad som händer i en mamma eller pappa, när de får se att deras barn inte klarar av de enklaste övningarna. Paniken vi kände var helt obeskrivlig. Berit medverkade i bakgrunden, ringde oförhappandes i olika klockor och försökte att se om G reagerade på ljud. Det funkade noll. G vände inte ens på huvudet när en till synes galen tant i brun frotterock sprang runt i rummet med en skallra i högsta hugg.