fredag 30 september 2011

Saga stampar högt på trolle-Bron

Det tar kanske fem minuter, och så har vi  fattat hur det är fatt med polisutredaren Saga Norén i den nya tv-serien Bron, som går  på tisdagskvällar på SVT. Vi som kan lite om autismspektrumstörningar, som lever med kommunikationsproblem från morgon till kväll. "Hon där har en diagnos, eller hur?" frågar min man irriterat, när vi tittar på det första avsnittet. Saga snoppar av den nya kollegan på mordplatsen, försöker att hindra en ambulans från att ta sig fram, flashar behån i det öppna kontorslandskapet som om hon befann sig i ett omklädningsrum och låter hiss-smalltalken med kollegan totalkapsejsa utan att ens dra på munnen. Asperger, of course. Skulle kunna vara intressant, om Sofia Helin gjorde Saga lite mindre bisarr, lite mindre skrikig, lite mer, tja, älskvärd, kanske. Lite mer nyanserad. Tycker vi som råkar älska människor med liknande funktionshinder.
OK, ju mer autismspektrum i tv, dess bättre, tycker jag. Men Sofia Helins rolltolkning i det första avsnittet är ganska trubbig, forcerad och överdriven. Lite som när amerikanare/britter/fransmän spelar nazityskar. Det heilas lite väl ofta och väl högt. Det är den bredaste penseln som åker fram, för det blir roligast. Eller? I Sofia Helins och Brons fall  kompliceras ju hela situationen av att det läggs till språkförbistringen med en dansk kollega, vilket gör att dialogen alltså hackar från två håll. Det blir nästan slapstick, och frågan är om det är poängen. Jag stör mig också på att manusförfattaren och skådisen i lanseringsintervjuerna är lite suddiga kring huruvida rollen har en diagnos eller inte, som här: Intervju på Gomorron Sverige
Kanske diagnos. Eller inte, är ståndpunkten. Varför då, undrar man som autistmamma. Hon är ju en tämligen klockren Asperger, varför inte ta in hela problematiken då. Varför inte ger henne en diagnos att jobba med. Så mycket mer behagligt det skulle vara om Sofia Helin skulle sitta i morgonsoffan och säga att  hon har befattat sig med NPF, att hon har träffat människor som lever med detta för att förbreda sig för rollen. I stället får man läsa ( i en intervju i DN, dock ej på nätet) att hon läste in sig på psykopater för att förstå hur Saga Norén tänker. Eeeh. Lite obehagligt.
Men diagnosen kanske kommer längre fram i serien?  Hoppas, hoppas. Hoppas att Sofia lyckas göra henne lite mer äkta. Och inte till en snubblande slapstickfigur. Första avsnittet kändes som att se en rullstolsbunden utan närmare förklaring köra på folk helt utan urskiljning. Delvis häpnadsväckande och lite roligt. Men bismaken i munnen var inte helt hundra.

fredag 23 september 2011

Syskonkompetens, ny hemsida med liten film!

Hej på er, måste göra reklam för en liten tecknad film om Max och Greta som ligger på en ny hemsida som handlar om "Syskon till funktionshindrade barn".

Länken hittar ni här:
 en fin liten film

Filmen ligger i högermarginalen på hemsidan och heter "När det går över", den är baserad på ett blogginlägg av mig. Kul! Bäst funkar filmen om man har en Mac. Och allra bäst var Max kommentar när han hade tittat och godkänt den: "Ok, den är bra. Men jag har lite sådana dära barnprogramsögon i den. Det är lite konstigt. Och du har fel hårfärg."

Matsäckar och andra små krav med osedvanlig impact

Ville bara beskriva en sådan där eftermiddag som jag hade förra veckan. En sådan där där hela huvudet snurrar klockan 22.00 och man undrar vad man håller på med.
Checkar ut från jobbet tidigare än vanligt, tar långa benet före till en lampaffär för att inhandla present till maken som fyller år.  Har tjugo minuter på mig att välja present. Det visar sig att lampan som jag vill ha inte finns på lagret, så jag tvingar människan i butiken att ta ut den ur skylten, och tvingar honom också att hitta två kartonger att fösa ner den i. Stryker alla vidare inköp från listan, då detta tar 30 minuter. Ner i vråltrång tunnelbana, försöker skydda två kartonger med benen. Kvinna i min ålder lutar sig mot min axel och väser under tio stationer: "Jag orkar inte mer det här längre, varför är det alltid så här trångt." Klar falling down-läge på henne.
Ut ur tunnelbanan, spurt till dagis. Inser att jag har fått en p-bot på femhundra spänn (var tvungen att ta bilen dit på morgonen p g a att båda vuxencyklar hade punka bak, samt att barncykeln visade sig var stulen.) Plockar upp femåringen som snorar och har röda ögon. Dagisfröken lyrisk över dagens utflykt. "Nästa gång får ni har med er LUNCHMATSÄCK, vi ville inte åka hem".
Jag, förvirrad: "Varför inte det?"
Fröken, förvånad: "För att det var jättefint väder"- Jag: "Jaså, det hade jag inte en aning om."
Vill egentligen hålla tal om matsäckens jävlighet för kvinnor som mig, men hinner inte. Tar snorigt barn, två jackor, ett försäkringskassepapper och ryggsäck med matsäcksrester under armen, stuvar allt in i bilen. Kör som en dåre till blomsterbutik, köper fem solrosor med snorigt barn. Kör hem, där står skoltaxin redan utanför dörren och sur G sitter på trappan. Jag är tre minuter sen.
In med barnen i huset. Sätter de framför tvn. Hela internet/telefon/tv är utslagen. Startar om hela systemet, börjar laga mat till barnen. Misslyckas med att göra pannkakor på morgonens överblivna smet, då allt klibbar ihop. Funderar på födelsedagsmiddag. Börjar steka falukorv till barnen.
Börjar laga soppa, och kommer på den geniala idén att samtidigt baka chokladmuffins efter stjärnkocksrecept som står i delvis ihopklibbad mattidning. (Ihopklibbad för att den låg utomhus i hällande regn). Det ingår märkligt lite bakpulver i degen, endast 2g. Bestämmer mig för att detta är tryckfelsnisses påhitt och häller i en liten handfull pulver. Känns bra. Trugar i barnen deras mat. Hindrar G från att packa upp pappans paket. Besvarar tusen frågor om hur baciller ser ut och varför det inte är ledigt i morgon. Avbryter allt för att göra i ordning gästrummet, för min mamma som ska komma klockan 22.00 Hon ska hjälpa mig under helgen då min man är borta i fyra dagar på jobbkonferens. Hela rummet är ett dammkaos p g a renovering som drogs igång förra veckan. Försöker städa undan. Går sådär i och med att dammsugaren har gett upp efter renoveringsdammet. Att möblera går också sådär i och med att den nya dörren blockeras av ett antal tunga skåp. Mannen kommer hem. Han får en muntlig lista med väldigt tydliga förhållningsorder, som utdelas i behärskat staccato. I dessa order ingår att telefon/tv/internet bör funka snarast, annars flyttar jag.
Går upp och fortsätter med gästrummet. Avbryts av stickig brandlukt från muffinsen, som har typ exploderat i ugnen p g a för mycket bakpulver. Försöker rengöra ugnen hjälplig, och formar muffins av det som kletar i formerna. Barnen vill ha nya muffins. Det visar sig dock att de även i denna exploderade form smakar toppen. Vi får en femminuters lugn stund med någon form av födelsedagsfirande. Sedan är det snart läggdags, dags att hämta mamma från centralen, dags att lägga sig, dags att gå upp till en ny dag med matsäckar och tusen krav.