onsdag 3 mars 2010

Sociala berättelser, idag om bajset

Igår var jag hos habiliteringen och lärde mig att skriva sociala berättelser. Det är små moraliska historier som jag ska läsa för G så att hon ska sluta ha episka utbrott bara för att man räcker fram fel tröja på morgonen till exempel.Hela mötet försökte jag förtränga att jag sedan 20 år tillbaka skriver professionellt för att försörja mig. Jag försökte vara ett vitt, obefläckat papper, mottaglig för all sorts lärdom när det handlar om berättelser. Habiliteringskvinnan, en dam i sina bästa år, stod med tre olikt färgade pennor i beredskap framför en whiteboard.
Nu tar vi den här toa-grejen, sa hon. Jag greppade blyertsen.
"Jag heter G", skrev habiliteringsdamen i blått.
"Jag bor på xx-vägen".
"När jag ska bajsa..."


Tja, den här sociala berättelsen handlar om att G ska lära sig att bajsa på toan. Hon kissar där, men det här med bajset är ett eget kapitel. Det går väldigt stegvist och väldigt långsamt kan jag säga. Och nu skulle det alltså fästas på pappret, varför i hela fridens namn andra människor, som tex mamma o pappa, bajsar på toaletten, UTAN blöja på sig.
"Då ramlar bajset ner i toan", skrev habiliteringsdamen med fast hand, i grönt på whiteboarden. Ny rad! uppmanade hon.
"Och det är bra". (Fortfarande i grönt)
"För då kan man spola bort bajset".
- Tveksamt om G tycker att det är en poäng med just det, invände jag.
Och så fick vi äntligen ett skrattanfall. Mitt anfall en aning mer hysteriskt än habiliteringsdamens.

Epilepsi-jubileum

Idag fyller Gs epilepsianfall ( Status Epilepticus) ett år. Det var nog den värsta dagen i mitt liv. Hon har klarat sig från fler anfall. Vi medicinerar henne. Man vågar ju knappt skriva det: Det går ganska bra för henne just nu. Hon har det bra i skolan som tränar TBA med henne. Hon mår bra av det, hon gör framsteg. Vi har lämnat över ansvaret för detta helt o hållet på skolan vilket är OTROLIGT skönt. Vi sätter henne i en taxi på morgonen och plockar ut henne på eftermiddagen. Hela lämnings-skiten: Not our problem. Hurra. Kontakten med skolan sköts via en bok. Det är inte jättebra, men funkar hyfsat. Man borde hämta en dag i veckan för bättre uppföljning, men vi fixar inte detta. Det låter ju oerhört slappt, men så är det. Vi hinner inte, vi orkar inte. Vi springer som skållade råttor redan som det är.