söndag 19 april 2009

det som står i böckerna...

...alltså i fackböckerna om autism, har tyvärr en tendens att slå in. Alla de här grejorna som man hoppades att slippa. Som jag läste om i början och tänkte. Ok. Vi har det j ..ligt. Men inte så här j..ligt. Det här kan vi slippa. Det har vi inte sluppit. Det bara kom lite senare. Som epilepsin. Sömnrubbningarna. Utvecklingsstörningen. De verbala ticsen. En efter en har de kommit. Idag debuterade en till grej, som jag hittills bara hade hört talas om. Den är så vidrig och förnedrande för alla parter, så den går inte att skriva om. Den kom, och jag reagerade rent mekaniskt, städade upp och så sa jag till J: Nu är vi snart i mål - nu har alla jävligheter som vi visste skulle kunna komma, de har kommit. Det tar liksom aldrig slut.
Så går dagen och till slut sitter vi runt matbordet, med vår hemgjorda pizza, och G låter bara lite grand, och M äter lite grand, för en gång skull.
Och så säger J: Vi har ju våra fem minuter ibland, där allting är ok, det måste man ju också säga.