onsdag 23 juni 2010

Just nu - blod

Just nu försöker jag att få en flicka med adhd och lite annat att sitta stilla stilla med ett jättebandage runt foten. Åker man sparkcykel barfota inomhus så blir det så här. Stortån sprack upp i ett stort sår, och gud vad det blödde. Och blöder igenom...
Ojojojojoj, säger G och tittar på bandaget. Men sedan tycker hon att hon ska hoppa studsmatta. Fastän det blöder. För smärtan och blodet och att man måste sitta stilla går inte ihop i det där huvudet.

fredag 11 juni 2010

En evig crush

G blev lite kär i en kille i hennes skolklass för nåt år sen. Det skulle kramas mycket. Objektet tyckte nog att det var sådär. Lite smickrande, men i och med att hon är så förbannad ihärdig och tjatig, blev det ju också lite för mycket. Nu har hon bytt skola och under ett helt år gått i en annan klass. Tror nån att den där fixeringen släpper? Nix. Hon har inte sett killen under ett helt år, och tjatar om honom anyway. Ibland undrar jag om hon någonsin kommer att glömma honom. Hon glömmer ju inte heller vilken t-shirt hon hade en hangup på för typ fyra år sedan.(Grön med zebra på). Ens egna fixeringar släpper ju alltid med tiden, men jag minns en i högstadiet... det tog två år. Så jag får kanske ge det ett år till? Å ena sidan ska man vara glad för hennes känslor. Å andra sidan glömmer den där autistika hjärnan rakt av inget. Inte heller kärleken från sexårs. Gaaa.

Tvångsmässiga normaliseringstankar

Ofta när vi tar med G på nån tillställning, födelsedagar, mottagningar eller sådant, så kommer vi in i autistsnack med folk som inte känner oss/henne. Alla bedyrar då jämt hur otrolig söt och glad och enkel och positiv hon verkar vara. Detta avslutas alltid med "Vi är väl alla lite autistiska, hehehe." I synnerhet par brukar då beskylla varandra för lite autistiska drag på ett "sött" sätt.
Jag vet att det är av omtanke och inte av dumhet. MEN. Vi är inte alla lite autistiska. I alla fall inte jämförd med henne. Hon har ett fett funktionshinder, ett allvarligt gen-fel, där helt avgörande funktioner i hjärnan är sönder. Hon är glad, men inte enkel. Hon kan inte delta i en enkel konversation. Och ibland känns det som höjden av ironi att man ska behöva förklara utanförskapet för folk som just försöker att underlätta detta utanförskap genom att helt enkelt förneka det. Det man gör, när man relativera autism på det där sättet är ungefär som om man skulle säga till någon i rullstol: "Ja, man har ju cyklat en del i sina dar. Rullat hit och dit. Nästan samma sak. Ingen av oss är ju sådär jättebra på att gå egentligen." Känns inte helt ok eller hur?

Syskontankar

Sonen M är fyra år. Får besök av en kompis. Det är en ny grej, vi måste öva oss på det. G fick ju inte direkt besök av egna kompisar i den åldern. Och inte nu heller. Men M får, det är roligt. Han tycker det är stort. Öppnar dörren och hälsar med pompös gest välkommen.
"Kom in, kom in, här är mitt hus. Du är välkommen Thomas! Här är min storasyster G! Ja, det är lite...man vet inte så noga med henne.Jag vet inte så noga." Han smilar upp sig och lägger huvud på sned. Sen svischar de upp för trappan, Thomas och M.
Puhpuh. Han är smart. Han har säkert tänkt ut det här i förväg. Hur ska man förklara den där knasiga syrran. Vi pratar om det några gånger i veckan, "G är autistisk, hon tänker på ett annat sätt". "Hon vet inte vad man ska prata om, därför låter hon konstig". Osv. Då frågar M varför. Och då säger jag att det bara är så. Dubbelhelix, trasiga gener och eventuell miljöpåverkan får vi ta en annan gång.