torsdag 8 juli 2010

Fallandesot

Tja,och så gick det som det gick och igår fick hon ett ganska drastiskt anfall i skolan. Den ep-vana personalen blev chockad. Hon fick åka in med ambulans, inte kontaktbar i över en halvtimme. Jag tog en taxi och väntade på ambulansen vid Sachsska. Kommer in från jobbet och sommarstan, struntar i kölapparna, hugger tag i nån personal som försöker värja sig med blicken, skiter i hennes avvärjning och frågar: Min dotter ska komma in med ambulans, vet du nåt om det?
"Nej" säger hon, "vi har inte fått nåt l..."
Och så börjar det pipa mitt i hennes mening och folk kommer från alla håll och drar på sig plastförkläden och nån ropar. "Det är ett riktigt larm". Och jag försöker koppla bort vad som hände sist i det där förbannade akutrummet där hon kräktes blod som hon fick i lungorna och där hon krampade och krampade tills de sövde henne. Då var de många. Nu är de lika många. Jag räknar till över tio pers. Sen slutar jag räkna. Sen kommer äntligen bilen och ambulanskillen som bär in henne i sina armar ser lite för sammanbiten ut för min smak. Och hon är lelös och borta och har syrgasmask och slangar och jag är tillbaka i samma jävla mardröm. Men jag känner i alla fall en sak under den bubblande paniken: Sist såg det än värre ut och hon klarade det. Sen när de har hållit på ett tag ligger hon på uppvaket och jag får stirra på kurvor på en skärm och försöker att få liv i henne. Hon måste vakna inom en timme, tyckte läkaren. Utanför skynket vankar småbarnsföräldrarna med feberheta bebisar. Och jag lockar och ber henne och till slut, efter hundratusen år, vaknar hon till när de sticker henne i fingret. En kort stund, en liten protest och några djupa andetag. Sen somnar hon. Och jag köper automatkaffe och gråter en skvätt för att kontrollera om det fortfarande går, om mitt känsloliv fortfarande är intakt.

torsdag 1 juli 2010

Gungflyet

Hon är sjuk och genast är man ute på gungflyet. Rädslan för ett major-epilepsi-anfall gör oss till darrande små asplöv. Ingen orkar äta något, allt är bara kväljande ångest. Den rör runt i magen, isar i hjärtat, åker hiss mellan luftstrupen och maggropen. Allt det svårtolkade i hennes uttryck, hur hon ser ut, hur hon tittar, var det där ett ryck vid ögat? Exakt hur blek får man vara? Man måste gå på magkänslan, den vidriga, ångestladdade känslan. Den brukar vara rätt. Det här ser inte bra ut. Vi kastas in i ett vakuum, och alla sommarplaner är på hold.