söndag 14 mars 2010

BUP och Beckett




Vi fick Gs diagnos när hon precis hade fyllt fyra, samma vecka som jag födde M. Det var ingen bra kombination, en förlossning och en diagnos bör man lägga på olika veckor. Ta det som ett hett tips från ett proffs. Från mina första konkreta farhågor, efter treårskontrollen, till diagnos tog det alltså ett helt år. Lite förhalningar på BVC, lite förhalningar på dagis, sen lite remisser hit o dit, ett helt osannolikt möte med en barnläkare, sen lite kötid på BUP. Man fick ringa dit lite då och då.
"Jaha, så du är intresserad av att komma hit? På riktigt?
Då gör jag en anteckning om det." Efter ett halvår kom vi igång med en s k utredning. Jag kommer ihåg hur vi gick dit första gången, utan G.
Jag tyckte att det var konstigt att ringa på dörren. Det var på Söder, och vi hade bott på Söder i nästan 20 år. Under all denna tid hade BUP legat precis runt hörnet och vi hade inte haft en aning om det. Alla dessa dörrar som öppnas utan att man har bett om det.
- Snart vet vi vad som finns bakom alla, typ SAMTLIGA dörrar på Söder, sa jag till Janne.
Hm jättekul, tyckte han.
Nåväl, vi stod i hissen upp till BUP och jag tänkte, VAD i helvete gör just VI på BUP. Hit går man väl med trilskande tonåringar som skär sig? När man är socialgrupp C och inte har nån styrsel på sin unge? Vi fick träffa psykologen Berit (ändrat namn). Hon satt iförd en brun frotterock på en sandhög i sitt rum. Ungefär som Winnie i Beckett-pjäsen Lyckliga dagar. Ok, hon satt inte på sandhögen, men i rummet fanns en sandlåda med riktig sand, och hon hade de facto någon form av brun, sliten badrock på sig. Hon talade med släpig röst och bekymrad min. Vilket gjorde att jag hela tiden tänkte på Beckett och "Lyckliga dagar" och kvinnor som upp till midjan sitter fast i grushögar. Det var liksom ingen större action på Berit som antagligen var på väg in i väggen eller någon annan form av depression, och det tog fyra möten innan vi överhuvudtaget kom igång med en riktig utredning. Det fattade inte vi, vi trodde att vi höll på att utreda för fullt, men Berit satt på sin sandhög och sonderade läget INFÖR utredning. Någon gång fick G följa med. Hon gick balansgång på sandlådans kant och sjöng jättemånga låtar med sin söta röst utan att ta någon större notis av Berit. Berit tyckte att G var söt.
"Man vill gärna krama henne" tyckte Berit. Jag var färdig att klubba ner Berit i sandhögen, för jag kände att hela processen gick för långsamt. Jag blev alltmer gravid, var sårbar och livrädd för vad det här skulle innebära. Vi bönade och bad att de skulle snabba på, för att bli klar med BUP innan förlossningen, men det kunde vi bara glömma. Höjden av absurditet var när en ung psykolog PEP-testade G under två extremt jobbiga dagar. Bara att få in G i hans rum var ett helvetesjobb. Hon medverkade i princip inte alls, enkom när jag klämde fast henne i knäet och hade massvis med godis på bordet kunde hon tänka sig att stapla lite klossar. Den unge psykologen jobbade strikt efter manus och struntade högtaktningsfullt i vad som händer i en mamma eller pappa, när de får se att deras barn inte klarar av de enklaste övningarna. Paniken vi kände var helt obeskrivlig. Berit medverkade i bakgrunden, ringde oförhappandes i olika klockor och försökte att se om G reagerade på ljud. Det funkade noll. G vände inte ens på huvudet när en till synes galen tant i brun frotterock sprang runt i rummet med en skallra i högsta hugg.

5 kommentarer:

Markus H sa...

Galghumor - en överlevnadstrategi. Men det funkar. Bra skrivet (får lite prestationsångest bara.)

Anonym sa...

Absurt! Jag har också varit på BUP med min dotter som liksom inte ville vara med och helst av allt dö under en period. Hon och jag fick leka med indianer och hästar i sandhögen medan psykologen iakttog oss. Otroligt irriterande. Men faktum är att de analyser hon gjorde efter detta iakktagande inte var så tokiga. Påminde till min stora förvåning och förfäran om den relation jag själv haft och har till min egen mamma. Hade bara inte sett det ur perspektivet som jag skulle. Nåväl. Dottern mår bättre och därvidlag även jag. Men BUP är en alldeles egen historia. Bra att du berättar den. Lyssnar gärna vidare! /Mena

autistmamman sa...

Tack för snälla kommentarer. Mena: Sandhögen i kombination med en psykolog i skick att jobba är säkert en bra grej. Vi råkade ut för en som borde varit sjukskriven. Vi var i ett sjukt jobbigt läge i och med att G var så kaotisk. Hon gick inte med på något, vägrade äta, vägrade bajsa, vägrade klä sig, ville inte gå åt rätt håll på gatan osv. Hon var en autistisk tornado. Och vi hade behövt omedelbar, konkret hjälp, förhållningsregler osv. I stället segade de på och kliade sig i huvudet. Idag vet vi att G är en väldigt "klassisk autist", ett praktexemplar enligt läroboken. En riktig expert hade antagligen kunnat diagnosticera henne efter en halvtimme i samma rum. Vi plågades i ett halv år på BUP. Det tog ett år att få fram en diagnos, ytterligare ett halv år för att få konkret hjälp. Jag vet att det finns många som får vänta mycket längre än så här, och det gör att jag bara vill skrika i förfäran.
Markus: Utan galghumor går det fan inte. Det vet du ju mycket väl;-)

Anonym sa...

Jag hoppas att du och G får ett för er bra stöd från vård-och omsorg idag. Hoppas jag verkligen. För det låter som en tuff tillvaro som kräver en hel del av en människa och förälder. Tålamod, insikt, förståelse och kärlek i extra stora lass./Mena

Sandra sa...

Känner igen mig!!!
Blev dock utredda på BNK... mycket liknande upplevelser, ett trauma i ens liv utan dess like. Och nu... ja allt fortsätter, hopplöshet /hopp om vartannat..
//Sandra