tisdag 26 juni 2012

Den gröna stegen

Vi har byggt en liten koja i ett hundraårigt jätteäppelträd på landet. Alldeles för högt upp. Det gjorde vi i höstas när alla hängde i stegar och plockade äpplen och det kändes som att här är man hela dagen, det blir bra med en koja för barnen precis här. Det blev ju tokigt, så här på andra sidan våren, när vi kommer tillbaks till stugan och tjejen som aldrig glömmer något jagar iväg till kojan. Den kan bara nås via en läskig stege, var är den och någon borde hålla i , G är redan uppe i trädet, men hur egentligen, utan stege. Hon lägger sig i en knasig ställning däruppe i den vinterrangliga kojan, hon kan ramla ner. Två meter ner till marken. Ack. Ingen har tid att hänga nere vid trädet hela dagarna för att vakta.  Och G gastar att nån ska ta bort stegen. »Jag vill ha en annan stege. En liten, en grön«. Jag pustar. »Det är den här stora metallstegen som gäller, vi har aldrig haft en grön. Kan du komma ner nu?«
»Jo, jag vill ha den gröna. Kan du ta bort stegen?«
»Men då kan du inte komma ner.«
»Jag vill ha den gröööööna, ta bort den stoora, jag vill inte haaa den stora, jag vill ha den lilla...«
»Men det FINNS JU INGEN GRÖN och det finns ingen liten stege, kan du inte HAJA DET.« Och så vidare fem, sex gånger om.
Jag trampar runt trädet. För att slippa se henne, för att bli av med irritationen. Trampa runt i en hög med gamla kvistar som ligger på andra sidan trädet som har en sådan tjock stam att man behöver tre personer för att nå runt. Inser att det går visst att klättra upp i detta träd, nämligen härifrån. Här är den tjocka stammen full med vattenskott att hålla sig fast  i med händerna, här finns ett stort gammalt grenhål för det andra fotsteget. Det var här hon tog sig upp, innan vi nådde fram med vår stege från andra sidan. Där är den ju helt enkelt, den gröna stegen. Och idioten, det är jag, som inte HAJAR något.