onsdag 28 april 2010

Autistmammans modeblogg

Man skulle inte tro att kläder är en sådan issue för autistiska barn. Men det är något där med känseln, hur kläderna är mot huden och så de eviga rutinerna som gör modefrågor till en VÄLDIGT stor sak. Anna Wintour och hennes nyck är en stilla havsbris mot vad som kan bryta loss här hemma om man strular till det kring klädseln. Kläderna ska vara mjuka, inte sitta åt, och gärna ha någon rolig detalj, typ glitter eller fint mönster. Allra helst ska det vara samma kläder hela tiden. G hade en sommar där hon alternerade mellan två t-shirts, en grön med en zebra på och en rosa. Det gick inte att få på nåt annat. En vinter när hon var superautistisk och fyra år gick det inte att stänga jackan. Overall! säger ni. Tjena, säger jag. Overall fanns inte på kartan. För hård, för instängd. Jag letade då efter fleecetröjor att ha på sig underjackan. Just den vintern fanns det så klart bara fleecekoftor i butikerna. På huvudet hade G då en gullig mössa från Indiska som slutade i två flätor. Jättesöt. Men de där flätorna skulle ligga på ett viss sätt mot axlarna, annars blev hon skogstokig. Ja, ni fattar.
Just nu kämpar vi med övergången mellan vinter och vår. Det tar flera veckor att få bort vantar, mössa, halsduk och vinterjackan från påklädnings-reportoaren. Det är obegripligt för henne att man inte få ha på sig allt detta bara för att snön är borta. Häromdagen tänkte jag inte och påpekade "Du kan inte ha vinterjackan, den är för tjock".
"Den är inte tjock, den är smal!" fräste G tillbaks och sedan sprutade tårarna igen. Och så är det något i mig som ställer sig på bakbenen, om hon vill gå ut i tjock yllemössa när det är 15, 20 grader varmt. Detta något skriker "över min döda kropp att du går ut i uteliggarmössa".  Jag står inte ut med att hon ser tokig ut, helt enkelt.