lördag 7 mars 2009

Ungefär som efter en förlossning

känns det just nu. Lite i limbo, lite konstigt med folk som ringer, man berättar samma story om och om igen. T o m blommor har vi fått. Livet börjar om. G är sig lik. Vi är lite nykära i henne. Och så denna gnagande oro att det där helvetet kan bryta loss när som helst igen. Kramplösande alltid med i handväskan. Funderingar på fiket. Var står bilen, hur lång tid tar det till närmaste sjukhus. Är hon blek, är hon trött?
Rullade ögonen lite konstigt åt sidan nyss? G är oberörd, sprallig och glad. Vi är mosade. Ångesten tar oss i nackskinnet. Jag mal om timmarna på akuten, om och om igen, framkallar bilderna, manar på avgrunden, kan inte låta bli. J vill inte höra, inte minnas.