onsdag 10 november 2010

Skillnaden

Skillnaden mellan ett barn som kan prata och ett som inte kan det, eller som har grava språkproblem, den skillnaden är så ohyggligt stor att den i princip dagligen tar andan ur mig. Skillnaden mellan hur jag förhåller mig till det barnet som inte kan prata resp det som kan det är också enorm och ofta knäckande. Lägg till det ironin i att jag hela dagarna håller på med ord och sen möter en människa som är helt beroende av mig och som inte kan föra en enkel dialog. G pratar ju, men det är en uppsättning av kanske femtio meningar som upprepas tills ens egen hjärna känns som en mycket uttänjd studsmatta som hon hoppar omkring på, och hon hoppar med en frenetisk energi. Just nu är det enormt tjatigt med maten. Hon har för tillfället kokat ner sin diet till en blandning av falukorv, potatisbullar, spagetti,cocktailtomater och riskex med mängder av smör, och bara det gör ju en autistmamma lätt trängd och aggressiv. Vi hade kommit längre med maten, och just nu backar vi, hon reser sina kontrollerande kravallstaket runt tallriken och gud nåde den som serverar fel falukorv (till exempel den ekologiska) eller fel spagettisort (till exempel de "smutsiga", med fullkorn). Då sätter tjatet igång."Jag behöver inte äta smutsiga". Äh, tjatet sätter igång redan innan, när innehållet i stekpannan kontrolleras.

"Jag får korv. Jag får den korven, den, den, den. Kan jag få mer korv?"
"Nej, det får du i morgon."
"Joooo, jag kan det. Jag får mera korv sen, jag kan få det. Jag fååår det. Får jag mera korv..." osv i all oändlighet.

Autisternas möjlighet och ork till upprepning är helt enorm. Det gör henne ingenting att upprepa en sak typ hundra gånger. Hon blir inte utmattad av det alls. Hon förändrar knappt tonläget. Får hon inget svar upprepar hon bara samma sak typ hundra gånger till. För att få en reaktion kommer hon närmare och kryper in i ansiktet på den som ska verkställa ordern om korven, och söker ögonkontakt. För det har G lärt sig, att ögonkontakt ger utdelning bland normalstörda människor. De vill ha det. Så hon spärrar upp sina blåå, och lägger huvud på sned. "Mer korv?" Hon är knappt arg. Hon bara tjatar lite till. Själv är man i bitar. "Korven? Nu?" Efter denna gympatimme vid matbordet, med tjathoppen på den uttänjda studsmattan, ska sen det friska barnet mötas, på hans nivå, och jag ska trolla bort hans ångest kring mörkret och "de dansande ljusen" som kommer när han sover. Det ska föras filosofiska resonemang kring Scooby Doo-spöken, ljusfenomen osv. Jag blir i det läget nästan förvirrad av att det går att följa hans tankegångar, när det är så svårt att följa hennes. När det går att komma så nära med den man kan prata, genom att just prata. Men med den som inte kan det, där finns avgrunden. Oförståelsen. En vägg. Gissningar från min sida. Och kanske från hennes. När vi gick på syskonkurs, Max och jag, fick syskonbarnen ställa en fråga om sitt autistiska syskon till föräldrarna, en svår fråga, som man kanske inte våga ställa rakt av, och som pedagogerna skrev på en lapp och la i ett kuvert som vi skulle öppna hemma och prata om. Syskonen fick välja färg på lappen, grönt för lätt, gult för medelsvårt och rött för svårt. I vårt kuvert fanns en röd lapp. På den hade fröken skrivit med barnslig handstil:
"Max undrar om det finns ord i Gs huvudet."