fredag 6 mars 2009

Status Epilepticus

Nu har vi gått genom helvetesdörren och kommit tillbaka. Vi har epilepsidebuterat. Det var ingen vacker resa. G har haft ett s k Grand Mal, ett stort epilepsianfall, som bara pågick och började om. J åkte in med henne till Sachsska och jag kom dit nästan en hel timme senare. Till ett akutrum fullt med skrikande doktorer. Mitt barn, hennes förvridna ansikte, saliv rinnande ur munnen, stel och tom blick. Tio timmar narkos, där jag trodde att hon för alltid kommer att se ut sådär. Ord som blödning, meningit. Blod på golvet i rummet. Blodiga spyor och kräks i håret. Kräks i lungan. Gröna mössor överallt, klibbiga, nyss spritade händer, nya läkarnamn, forskande ögon på oss. Hur länge krampade hon. Det här är viktigt nu. Försök att komma ihåg. Har hon blivit utsatt för TRUBBIGT VÅLD mot huvudet? Det här är viktigt nu. Försök. När började krampen. När kom ambulansen. Jo, det tog över en halvtimme, tack så mycket.
Vi är mitt inne i ett Cityakutenavsnitt, som aldrig tar slut.
Slangar i näsan, i munnen, från foten, från båda händerna. Blodet på golvet. Hennes hand som känns kall. Och så hela tiden minnesbilden av hennes förvridna ansikte. Den där blicken. Den gråa färgen. Och alla dessa läkare. Jag har aldrig sett så många på en gång.