söndag 21 mars 2010

Gurka och riskex, shaken not stirred

Många autister har svårt med maten. I och med att sinnesupplevelserna är annorlunda kan vissa konsistenser vara skitjobbiga för dem. För G funkar det idag bra med knaprigt (knäckebröd, chips, riskex osv) och kolhydrater. Det funkar inte alls med blandat, soppor, gröt, kokta grönsaker, hela köttbitar. När G var liten var det mycket färre saker, och urvalet tycktes krympa hela tiden. Så matsituationen hemma hos oss var ett inferno. Idag är vi uppe i ett nästintill försvarbart urval.
När jag närmade mig tanken på autism/asperger, när G var kring tre, började jag googla lite. Det var innan diagnosen och jag googlade med ett halvt öga, med nedragna persienner. Lite snabbt och hemligt. Så jobbigt tyckte jag att det var att överhuvudtaget skriva ordet autism på google-raden. Det första jag fick upp, som jag klickade på lite på måfå, var en tråd om maten. Jag hamnade mitt i en diskussion där en mamma beskrev vad hennes son, som hade asperger, åt. Det var nio grejor och det var exakt, EXAKT samma saker som G åt utan protester. Pasta, ris, gurka, toast, mineralvatten, chips, kex, rå morot och grönt äpple. Det var som om nån hade kört in ett iskallt svärd i magen på mig. Jag stängde sidan med en gång, utan att läsa mer och smällde ihop datorn.

Senare, efter diagnosen, plöjde jag mig igenom autisthyllorna på SÖS. Där hittade jag Brenda Legge och hennes bok "Can't eat, won't eat". Jag började ögna igenom det första kapitlet som slutade så här:
"The fear of change, of accepting anything new or unfamiliar, is so great that it seems to defy all logic. When that fear is transferred on every dish the combined talents of Delia Smith, Antony Worall Thompson, Egon Ronay and Mrs Beaton could come up with, the fun really starts."

Brenda had me at the fun really starts, kan man säga. Hur ofta har jag inte tänkt det i mitt huvud sedan dess. "AND NOW, the fun really starts."


http://www.amazon.com/exec/obidos/ASIN/1853029742/themetapsycholog#reader_1853029742


Klicka på länken och läs det första kapitlet.
Tonen i boken är helt underbar. Hennes son äter typ en snickers till lunch, and that's it. En otrolig tröst när ditt eget barn bara äter nio grejor, eller färre.