söndag 19 september 2010

Att bli blöt i håret

Hur man får en autist att gilla det, vet jag inte än. G hatar att bli blöt i håret. Därför är det också svårt att lära sig simma, att lära sig att vara i vattnet, att duscha osv. Hela Gs relation till vatten har varit svår. Det har naturligtvis något med hennes annorlunda perception att göra. Vatten känns tydligen väldigt mycket för henne. Vi har jobbat rätt hårt med det här i många år. När hon var tre år började vi ställa henne i badkaret varje kväll i ankelhögt vatten. Det tog ett år innan hon satte sig ner i det. (Jodå, vi tvättade henne i alla fall;-), men att sätta sig ner frivilligt var ett stort steg. Sen gick det helt plötsligt snabbt. Hon t o m låg ner och ålade sig i vattnet på kvällarna. Därifrån till att bada i en sjö var ytterligare ett kliv. Under några somrar har hon mest skridit runt i badsjön med högt buret huvudet, som en lite galen drottning. Antagligen tror hon att det är det de andra också gör. Man ser ju bara huvuden. Efter några simkurser med mindre barn i bassänger där hon bottnar, har jag nu tagit steget och bokat privatlektioner (svindyrt) i en bassäng där hon inte kan knalla runt, utan där hon tvunget måste lära sig att flyta.
Ej bra, tycker G. Livrädd klamrar hon sig fast vid mig när hon inser att här kan man inte gå. Läraren och jag drar ändå ner henne i vattnet och transporterar henne fram och tillbaka från den ena kanten till den andra. Protesterna är högljudda. Men vi ger oss inte. Förra veckan, efter tre ggr med höga skrik och arga miner, kom jag på en sak. Jag började sjunga en av Gs favoritsånger, Bamse. G sken upp och glömde att skrika. Simläraren sjöng, jag sjöng, G sjöng, och efter en halvtimme släppte hon oss och accepterade den rosa simkorven som trygghet. Vi fanns så klart bara en decimeter ifrån henne, men ändå. Halleluja.