måndag 7 mars 2011

Musikfröken ringer

Gs musikfröken ringer. Jag har nämligen listat ut att andra barn i Gs specialklass får enskild musikterapeutisk undervisning. Men inte G, hon är liksom lite för duktig. Hon har musik tillsammans med andra i en större särskoleklass. Det är så klart bra. Men jag vill att hon också, dessutom, ska få enskild undervisning, för att jag tror att det är bra att man blir uppmuntrat och utmanat inom ett område som man faktiskt har fallenhet för. I synnerhet som autist. När allt annat är svårt är det bra för självförtroendet att vara bra på något. Och undervisning med en massa andra barn  är bra för att öva sig på det, men hon kommer såklart att komma längre när hon är själv med fröken.
- Javisst, säger musikfröken. Det kan vi nog ordna.
Lycka. Något som blir av, hurra, utan att jag måste sluta jobba mitt på dagen och skjutsa runt halva stan och  betala privat för. Hurrahurra. Något som kan ordnas på plats i skolan. Och sen säger hon:
- G fixar faktiskt det här väldigt bra i den stora klassen, med 18 barn. ( Jättemycket för G som bara har en till en-undervisning annars).
- Och hon är med. Vi sjunger på italienska och vi sjunger i kanon, pratar fröken på.
Jag måste ha hört fel.
-Ni gör vad???
- Vi sjunger i kanon.
- Sjunger G i kanon???
-  Ja, hon är jätteduktig.
Det här är kanske svårt att fatta för  någon med vanliga barn. Men G åker taxi fram och tillbaka till skolan och hon kommunicerar i princip noll om sin dag där. Hon kan inte föra en dialog på den nivån, hon förstår inte varför hon ska berätta något för mig. All info om skoldagen kommer via ett litet häfte från personalen där det står tre meningar om dagen. Vad som försiggår  under musik och gympa är det sällan någon som skriver, för den personalen hinner inte. Men nu fick jag veta det.
Hon sjunger i kanon. Ibland på italienska. Haja det.