lördag 13 mars 2010

Det privata hemmets tröskel

Städar och plockar och städar mera och funderar på hemmets tröskel som Lena Andersson skriver om i DN idag (13 mar 2010), apropå Rut-avdraget.
Tycker att hemmets tröskel är för hög i Sverige, i synnerhet i det privata omgänget. Att öppna dörren och släppa in "främmande" (eller STOR-främmande, smaka lite på det uttrycket), må det vara gäster eller, gud förbjude, personal, är svenskar inte direkt världsbäst på.
Själv har jag fått lära mig att sänka tröskeln, att slipa ner den till en ynka liten millimeter p g a G. Det är avlösare och pedagoger och LSS-handläggare som går in och ut här, som bedömer och tittar och genomför toa-program och annat. De har bytt blöja på mitt barn, när hon var fem år, de har mandat att öppna mitt badrumsskåp när andan faller på och läget fodrar det. Nu ska det komma en till habiliteringsmänniska som ska kolla hur vi har hängt upp scheman för G. Ibland kommer det någon som kollar om man mår tillräckligt dåligt för att få fler avlösartimmar. Privatlivet blir offentligt när man har ett funktionshindrat barn. Jag förstår att det måste vara så. Jag förstår också de människorna som , i stället för att gråta sig till avlösar- eller hemtjänsttimmar hos kommunens tjänstemän, hellre ta saken i egna händer och därav vill ha kvar RUT-avdraget för att bestämma själv när de behöver hjälp och i vilken utsträckning. Jag har lärt mig att leva med personal i huset, då och då. Det gör att vi får skärpa oss en smula. Jag har också lärt mig att ge instruktioner iförd badrock, med otvättat hår och mascara på kinden. Jag har lärt mig att vara tydlig mot folk i betalt beroendeställning i mitt hem. Tydlig och trevlig och snäll. För jag är i lika stor beroendeställning mot dem, i och med att deras hjälp handlar om mina barn. Vi har i princip avlösning i hemmet för att vi ska hinna städa själva. Nej, för att vi ska ta igen oss, men det blir ju ofta till en avkopplande tur med dammsugaren...
Alla blir inte till Anna Anka för att det kommer någon in i huset, kliver över tröskeln och utför arbete som rör vår intimsfär. Man kan och bör lära sig att hantera det professionellt. I och med att väldigt många av oss för eller senare kommer att behöva hjälp, ganska så intim hjälp i det egna hemmet. Det är tydligen först när vi inte längre kan gå ner på knä själva för att rensa under badkaret, som det där moraliskt så förkastliga med städhjälp upphör. Men vem definierar den där orken? När jag är 85 och dement, då är det ingen som skriker förtryckare om nån annan torkar rent runt min toa.
Men om jag är en 40-årig deprimerad trebarnsmor med utbrändhetssymptom som inte pallar att ta hand om hemmet på ett adekvat sätt, är bilden en annan. Det där knäet går ju fortfarande att böja, även om den mentala orken kanske inte finns.
Lena Anderssons ledare