torsdag 11 mars 2010

Hur det började (3)

På väg till dagis brukade G och jag titta på vår spegelbild i skyltfönstren. Här går jag, en vanlig mamma med sin dotter på väg till dagis, tänkte jag. Och det kändes konstigt, varje gång.
Den första mars 2005 hade G en tid på BVC, dags för treårskontroll. Jag gick dit utan några som helst farhågor. Janne var tvungen att jobba. Här kommer den vanliga morsan på väg till treårskontrollen, tänkte jag. Detta kommer att gå undan. Inga problem.

G fastnade vid akvariet i väntrummet och tittade på fiskarna. Sköterskan M kom och hälsade, G stod och fortsatte att titta på fiskarna.
Hon sa något i stil med "Vilka fina fiskar".
"Vad bra hon pratar, det hör jag redan nu", konstaterade M. Jag pustade ut lite. Skönt att hon tyckte det. Det verkade inte krävas mer än några korta meningar. Treordsmeningar hade det stått på formuläret. Jodå, hon hade nyligen sagt ”Pappa har nattlinne” på dagis. Det var roligt och det var tre ord. Hon kunde också säga ”Jag vill inte”. Det gjorde hon ofta.
Det kändes inte som om hon pratade jättebra, faktiskt. Men hon var ju tvåspråkig.Jag pratade tyska med henne. Jag hade aldrig känslan av att hon förstod vad jag sa, men jag höll på i alla fall. Det kunde ta lite tid, sa förståsigpåarna.
Vi gick in i Ms Rum. Efter lite om och men fick jag G att sitta vid bordet, jag klämde faktiskt ner henne i mitt knä och höll henne i ett järngrepp.
Sköterskan la fram lite bilder. Frågade "Vad är det?"

"En mössa", svarade G. "En bil. En cykel."

"Vad gör man med mössan", frågade sköterskan.

"Vad är det, en mössa", rabblade G.

"Vad gör man med mössan?"

"Vad är det, en bil", sa G.

Jag blev svettig. Det där lät inte bra. G rabblade och rabblade. Vad-är-det-en-mössa, vad är det en bil.

G leker konstigt, sa jag till sköterskan. Hon staplar blöjor och böcker. Hon lägger leksaker på rad. Hon är väldigt bestämt när de gäller en massa saker. Hon vägrar att bajsa. Hon är inte intresserad av att gå på toa.
"Du låter orolig", säger sköterskan. "Jag ringer en psykolog, det är bättre att fråga. Det är säkert ingenting. Många treåringar tillbringar hela kontrollen under bordet och svarar inte på något."

G och jag gick iväg. Jag sköt vagnen genom snön, iskalla fjärilar fladdrade i magen. Det här fick inte hända. Det här var straffet för att jag inte hade varit nöjd med bara ett barn, för att jag ville ha fler. För att jag hade gråtit över mitt. Jag hade nyligen fått ett missfall och varit helt inne i mig själv, hade knappt sett G. Fjärilarna knöt ihop sig till en stor klump. Jag mådde illa. Snälla, låt mig slippa. Låt mig komma undan.