lördag 26 februari 2011

Den härliga dåren

På en av Stockholms teaterscener går just nu en pjäs som heter "Bli en dåre". Den har vållat en del debatt på twitter och i media.
I pjäsen (som jag inte har sett) försiggår tydligen förhärligandet av det annorlunda tillståndet. Att vara avvikande ses som en slags mysig revolution mot alla normer. Det är ett fenomen som man i princip möter dagligen när man är förälder till ett autistiskt barn. Förhärligandet kommer från de snällaste och gulligaste människorna som vill så väl och som så gärna ser att man ska ta sitt barns annorlundaskap som en härlig chans. Man ska inte kämpa emot. Man ska chilla lite.Vara lite soft och galen själv.
Jag ser Gs funktionshinder möjligtvis som en chans att växa med en stor uppgift, men jag kan inte påstå att jag tycker att hennes psyskiska tillstånd och defekta hjärna är något att sträva efter. Det är enormt begränsande att vara så rutinbunden, att inte kunna förhålla sig adekvat till andras känslor, att inte uppfatta någon annans agenda, att inte kunna föra en dialog. Det är kanske trevligt att slippa all form av grupptryck och prestige i gengäld, men varenda människa förstår väl någonstans att det förstnämnda är att föredra framför det sistnämnda. Icke förty så framhärda dårmysarna.
"Låt henne vara, hon gör som hon vill, det är väl härligt", får man höra när man begränsa hennes tendenser till att äta väldigt mycket snö, att hoppa upp och ner framför en tv, eller att ljuda hejvilt till olika sånger.
Ju mer normalitet jag lyckas förmedla till henne, desto bättre för både G och vår familj. Så känner jag.
Folk som slentrianmässigt ifrågasätter definitionen av normal vill jag slå hårt i huvudet (jag är störd jag vet...). Vi vet allihopa vad som är normal och vad som inte är det. När man rör sig med G ute i samhället, på gator och torg, i simhallar osv, blir man så oerhört medveten om vad som är normal. Det är ohyggligt små marginaler. Det räcker med en liten sned handviftning av G i en tunnelbanevagn. Med ett ryck i ansiktet. Med ett lite för högt utrop eller med hennes sätt att snava förbi människor lite för nära på gatan. Hon  avslöjar sig med de här små små tecknen, det kan handla om några millimeter hit eller dit, en rörelse med huvudet som inte är som andras. Jag vet att folk ser det här, jag ser det själv, vi vittrar det avvikande, det asymmetriska i mänskliga beteenden på 30 meters avstånd. Vi vittrar det för att det kan innebära fara. Vi skärper oss för att eventuellt sätta oss i säkerhet.
Jag minns en kvinna som snörvlade lite högt i t-banan och som petade sig lite väl utförligt i näsan. Folk reste sig och bytte plats. Såklart dels för att det var äckligt, men också för att man inte vet vad en högsnörvlare härnäst kan hitta på. Kanske bita dig i handen?
G fick lära sig hur man beter sig på allmän plats. Hon läser inte av sådant. Att man inte kan sätta sig på andra människor, som råka uppta den bästa fönsterplatsen i t-banan och skrika: "Men jag vill sitta här!" Att man inte få peta folk i ögat (G gillar det lilla blänket i ögon och vill ta på det) och att man inte kan ta andras läsk, även om läsken ser kallt och gott ut. Det här roliga historier, jag ler själv när jag skriver om dem. Det avvikande är roligt. Men inte alls kul när man är mitt i det. Och inte gångbart i längden. Den här jävla pseudofrågan, "vad är egentligen normal" och påståenden som "hela samhället är ju stört" värderar jag idag som komplett befängd och förljugen. Det är sällan de som lever i närheten av NPF som tycker att vi alla borde släppa fram vår inre dåre lite oftare.