torsdag 19 augusti 2010

Hjärnan, hjärnan

Vi träffar neurologen. Hon är ny och äldre och jättesmal. Mitt förtroende för väldigt tunna läkare är lustigt nog större än för normalviktiga eller knubbiga. Helt eteriskt smala läkare som lever på luft och vetenskap är liksom smartast. Vi pratar anfall. Gs anfall. De ohyggliga, långa vedervärdiga anfallen. Som är mycket sällsynta. Alltså inte överlag och i världen hos mänskligheten, det finns väl många som har långa anfall men hos henne, hos G är de sällsynta. Det är bra. Det ger pluspoäng. Men de är långa. Det ger minuspoäng. Jag kan knappt andas i det där rummet. Jag kan inte prata för då öppnas avgrunden till min ångest. Min enorma ep-ångest. För stor för den tunna smarta läkaren. Den hänger som en jättebetonglåda över hennes smala streckfigur. Hon är inte psykolog. Hon hör inte ihop med ångest, hon är vetenskapsmänniska, vi ska prata fakta, kurvor, EEG och neuroleptika. Jag kämpar ner ångesten och saltvattnet som skvimpar i ögonen, jag trycker bort det, tänker på nåt torrt och lugnt och att det här är normalt för alla som är här, i dessa korridorer, på neurologavdelningen. Jag ser tacksamhet över detta i hennes smarta uggleögon. Hon ser allt, hon är torr och tunn och vilsam som ett läskpapper. Uggleögonen ler med nyvunnen sympati för mig för att jag inte blöter ner allt med min geggiga ångest, för att jag tar mig samman. Men det är svårt härinne, jag börjar hata det här berget med sin Sachsska barnmottagning, jag orkar inte mer, jag vill inte vara här nån mer, jag vill slippa, jag vill ha friska barn. Jag vill inte fundera på frånvarande ansiktsuttryck och kramplösare, plötslig trötthet och levervärden. Min vägran är meningslös, vi får nya tider för nya besök, embla-plåster för nästa blodprov, svala handslag, uppmuntrande blickar.

3 kommentarer:

meng sa...

Håller med om läkarens fysiologiska uppenbarelse, vår är man och mycket smal men tycker också om sakligheten i hans röst, om han så mycket som svajade på rösten eller uttalade medkänsla någon gång skulle jag ha ett bryt omedelbart.

Med risk att låta religiös eller bara galen, tänk att du inte är ensam - alla vi som delar dina erfarenheter är alltid med dig och på din sida.

Imke Janoschek sa...

Visst är det så. När nån visar medkänsla öppnas falluckan. I somras satt jag med en barndomskompis i en bar och vi skulle ha en härlig tjejkväll med vin och skratt och hon inleder med: "Ja, vad ni presterar som föräldrar är fan helt otroligt".
Och det var liksom ridån för mig den kvällen.Jag kom aldrig igen efter den kommentaren. Dörren öppnades till det svarta hålet. Det blev ett tårögd halvt glas vin och sen hem.

meng sa...

Ja, så kan det bli för mig också, måste ändå säga att du visade stor självbehärskning som inte hamnade i snorgråt eller där jag ofta kommer jag på mig själv, med att stå och föreläsa med darr i rösten om att vi bara är vanliga människor som inte har ett val och bla bla. Arg blir jag också tillofrån, då skapar man fina relationer och förståelse.Not.

Men, jag har blivit bättre på att ta det med åren och nu överväger jag för hundrade gången att föreläsa. Utan darr helst höhö..