fredag 11 juni 2010

Tvångsmässiga normaliseringstankar

Ofta när vi tar med G på nån tillställning, födelsedagar, mottagningar eller sådant, så kommer vi in i autistsnack med folk som inte känner oss/henne. Alla bedyrar då jämt hur otrolig söt och glad och enkel och positiv hon verkar vara. Detta avslutas alltid med "Vi är väl alla lite autistiska, hehehe." I synnerhet par brukar då beskylla varandra för lite autistiska drag på ett "sött" sätt.
Jag vet att det är av omtanke och inte av dumhet. MEN. Vi är inte alla lite autistiska. I alla fall inte jämförd med henne. Hon har ett fett funktionshinder, ett allvarligt gen-fel, där helt avgörande funktioner i hjärnan är sönder. Hon är glad, men inte enkel. Hon kan inte delta i en enkel konversation. Och ibland känns det som höjden av ironi att man ska behöva förklara utanförskapet för folk som just försöker att underlätta detta utanförskap genom att helt enkelt förneka det. Det man gör, när man relativera autism på det där sättet är ungefär som om man skulle säga till någon i rullstol: "Ja, man har ju cyklat en del i sina dar. Rullat hit och dit. Nästan samma sak. Ingen av oss är ju sådär jättebra på att gå egentligen." Känns inte helt ok eller hur?

4 kommentarer:

Sandra sa...

Men är det inte typiskt att allt alltid ska vara så trevligt i Sverige. Ingen vill liksom ta i att något kan vara jobbigt på riktigt så därför håller man på och skojar om det. Som om det skulle göra saken bättre.

Anonym sa...

Håller mig dig! På min 13-årige son syns det definitivt inte. Folk har svårt att förstå. Autism är difinitivt ett osynligt funktionshinder. Det har funnits stunder då jag undrat om min fina son fått mera förståelse om han suttit i rullstol.
T ex.... grannarna undrar varför min son A åker skoltaxi. Han kan ju gå, menar dom. Folk vet alltför lite om autism. Att det finns lika många nivåer på funktionshindret som det finns folk som fått diagnosen. Man behöver inte sitta tyst i ett hörn och inte vara kontaktbar bara för att man har autism.

Markus H sa...

Svårt det där. Kan definitivt känna igen det där beteendet (som jag själv visat tendenser till - både irl och i nån kommentar).

Det springer ur sympati och medkännsla. Men i den situation ni befinner er kan det säkert upplevas som något annat. (Håller dock inte med Sandra här. Att man unviker jobbiga saker i familje- och andra sociala kontexter har mer att göra med KONTEXEN än personerna och deras eventuella fobi för livets svårigheter.)

Markus H sa...

Shit, kan ju fan inte stava ordentligt när jag kommenterar.

(Finns det ingen automatisk stavningskontroll att koppla in i windows?! Macen på jobbet har en iaf ... )