torsdag 13 maj 2010

Jag ska bara leva lite först

Arbetsterapeuten var här. En redig kvinna som hux flux skrev ut:
- Nytt staket så att G inte sticker till grannar eller än längre bort
- Tungt sovtäcke (med kedjor i) för att höja oxytoxinvärden (genom tyngden)så att insomningen går bättre
- boardmaker, ett datorprogram med bilder
- och så kom hon med en sk sigvardtavla, en whiteboard med ljusdioder i som visar om det är dag/natt, vilken tid det är och som man kan skriva olika hållpunkter på.

Toppen. Där rök väl sisådär 30 000 för skattebetalarna. Det tog ju några år att få hit en sådan effektiv människa men nu sa det bara pang. Prylar regnar över oss. Dessutom ska jag ta tag i det här med sociala berättelser ( skrev om det i ett tidigare inlägg). Fantastiskt. Ett helt batteri med nya hjälpmedel. Det är bara en liten grej. Någon ska administrera allt det där. Lära sig programmet, jobba in tavlan med G, hämta täcket, jobba in täcket, föra nattdagbok innan och efter, för att se om täcket funkar (ja, fyra veckor ska dokumenteras, annars drar de in täcket igen). Skriva de där j...la sociala berättelserna. Boka in avlösare för sommaren, kolla kortistider, fixa fram fritidsveckor, så att det finns rätt personal på plats. Inget sådant händer av sig självt. Jag HINNER inte. Jag orkar inte. Jag blir som ett barn och sparkar bakut och säger: Nej, jag ska leva lite vanligt liv. Jag ska gå till jobbet till exempel. Slöa omkring i datorn. Dra upp en och annan maskros i trädgården. Kan hela det där autisteriet ta en liten paus? Jag behöver det. Men autisteriet tar aldrig paus. Det vill ha hela människan. Hela mamman. Slukar henne. Göra mig till ett redskap. Ett handikapphjälpmedel.

11 kommentarer:

Anonym sa...

sigvarttavlan har hjälpt oss jättemycket. och staketet (fult) har inte bara hindrat torsten från att rymma utan också hjälpt honom i o m att grannarna inte bara stövlar in i vår trädgård utan numera måste vara inbjudna :)

Unknown sa...

Härligt med rediga kvinnor som sätter sprätt på lite pengar. :)
Och det här med sociala berättelser... förstod först häromdan hur mycket det hade betytt för Anna med familj att vi hade jobbat med det på förskolan. Så när du varit på jobbet, dragit upp nån maskros och varit en good enough mother. Go for it. Enklare än man tror.

Imke Janoschek sa...

Det är nåt med G och scheman/Sigvart/berättelser som inte riktigt klickar på samma sätt som för andra autist-barn. Hon är helt enkelt inte så jättevisuell tror jag. Så vi har inte haft de där jordskredsframgångarna med visuella hjälpmedel som andra berättar om, vilket gör att jag ryggar lite för arbetsinsatsen. SIgvart hänger uppe, lyser och vi ritar lite på den, men G är mest inresserad av att använda sudden på den ;-)

Tina sa...

Ja du. Visst känner man sig som ett handikapphjälpmedel i perioder. :-|

/Tina

Anonym sa...

Torsten flyttar runt schemabilderna så att det ska bli hemmadag :)

Mimmi sa...

Fast en social berättelse är inte visuell, snarare tvärtom. Värt att prova! Tack för en jättebra blogg.

Markus H sa...

Du kan skriva ut "jävla". Det är okej.

Imke Janoschek sa...

Tina: Eller hur!
Mimmi: i Gs soc berättelser är det också bilder, hon kan inte läsa än, och har ett begränsat språk, därför upplever jag det lite som ett visuellt hjälpmedel i alla fall.
Markus. I know! Men som utlänning måste man passa sig extra noga, annars blir man beskyllt för att ha ett JÄVLA fattigt språk.

Markus H sa...

Släpp det där nu, det "var för i tiden" (som mina pojkar brukar säga om allt som utspelade sig innan 00-talet).

Go krazy. Det klär dig ...

Anonym sa...

Finns ett regeringsuppdrag på Hjälpmedelsintitutet som bara jobbar på info om och utveckling av hjälpmedel för folk i allmänhet men unga i synnerhet med diagnoser som t ex autism.

http://www.hi.se/sv-se/Arbetsomraden/Projekt/hjalpmedelifokus

Uppskattar att du så solklart ser samhällets insats. Tycker att så många nuförtiden bara ser sina rättigheter och liksom har glömt att det bygger på ett gemensamt åtagande. Såg filmen Timmarna nyss för tredje gången. Skulden över att inte tillräckligt vara tillräcklig för sina barn, att kanske tillochmed vilja överge dem. Det värsta en mamma kan göra.
Jobbigt bra film. Som berör vare sig man har barn med diagnos eller inte. Kanske. Heja dig i vilket fall. /Mena

eva sa...

Har suttit oläst en hel rad av adina bloggar o beundarar ditt sätt att skriva. Du kan sätta orden.
Har själv 4 barn med diagnoser/funktionshinder - inte helt lätt.