onsdag 7 april 2010

Vem ska få veta?

Jag minns en fyrtioårsfest. Lite som en dimma, några månader efter förlossning och diagnos. Vi har med oss M i vagnen, några månader gammal. Det är nära vänner som ska firas. Det är sommar, det är vackra människor i vackra kläder, det är fint och vi känner många. Jag har klämt ner mig i nåt som det går att amma i, och vi har för första gången på flera år barnvakt till G. Vi sitter i en lada vid långbord och vagnen står bakom mig och till slut somnar M. Jag kan ägna mig åt festen och min bordsherre, en trevlig bekant som jag har följt lite på avstånd under några år. Han har manners och tar tag i konversationen. Han vet också att jag kräver lite mer än vanlig bordskonversation kring renoveringar och väder och slänger i stället fram en redig köttbit att ta tag i. Han berättar att hans dotter, i Gs ålder, har fått diabetes. Och så tar han sats och ska förklara sina känslor kring detta. Och jag måste välja snabbt. Ska han få hållas och grotta ner sig i detta med diabetes, och ska jag låta honom fara iväg med det, ska jag tycka synd om och oja mig och ska han sedan på omvägar (vilket definitivt kommer att ske) få veta att mitt barn har nåt mycket värre. Jag tycker ju att han är trevlig. Så jag avbryter honom och säger helt rakt ut i luften.
- Tja och G har också fått en diagnos, hon är autistisk.

Det är min debut, när det gäller detta avslöjande i sociala sammanhang utanför den innersta kretsen, och det går sådär.
Den trevlige mannen kommer komplett av sig och blir jätteledsen.
Ohnej,ohnej vad förskräckligt, säger han gång på gång. Han klappar mig på armen och är helt ur gängorna. Det är rörande och uppriktigt.
Men jag ångrar verkligen att jag har sagt nåt. Jag undrar om vi nu måste sörja oss igenom en fyrtioårsfest. Herregud vilken soppa. Jag kommer inte längre ihåg hur vi krånglade oss ur denna matta av bedrövelse.
Senare blir det dans och då känner jag att jag inte är redo för något, inte dans, inga avslöjanden, inte umgänge överhuvudtaget. Vi packar M in i bilen och åker hem.

5 kommentarer:

Markus H sa...

Jobbigt.

Allt sånt där som händer en – skilsmässor, folk som tar livet av sig, barn som får jobbiga diagnoser – gör en ju stigmatiserad på något sätt. Och det beror väl inte bara på omgivningens reaktioner, det sitter också i ens egen skalle. Hela problematiken blir så central i ens eget liv, trivialiteterna skjuts i bakgrunden, de existentiella frågeställningarna får en ny aktualitet – eftersom de helt enkelt inte längre går att bortse ifrån.

Men jag tror också att personer i ens omgivning blir osäkra. Och vem kan egentligen klandra dem. (Om man ger dem en hjälp på traven så brukar det ju krypa fram att många av den har sina egna kors att bära, vilket i förlängningen kan leda till en djupare och intressantare diskurs, och kanske också djupare vänskap.)

Man får ta och försöka skrapa fram de goda i allt det där skitjobbiga. Alltid hittar man något. Man slipper i alla fall ägna timmar åt att lyssna på när andra människor pratar om sina bekantas lägenhetsbudgivningar när man håller sig på sin kant, och sitter hemma med ångesten … ;-)

autistmamman sa...

"Trivialiteterna skjuts i bakgrunden, de existentiella frågeställningarna får en ny aktualitet". Precis så är det.Exakt.
Det tog några år för mig att kunna titta på problematiserande film igen efter diagnosen. Jag liksom tyckte vid varje halvdan plot, "Men kom igen, ni har ju inte ens nåt autistiskt barn, det där är väl inget att göra film om!" Sedan blir de normalitet, man växer in i rollen på nåt vis.
Det var en annan autistmamma som sa till mig i början: det tog två år att bli mamma, och det tar ytterligare två år att bli autistmamma.
Stigmat sitter i ens huvud ( men inte bara), så klart, och jag klandrar verkligen inte den där skackars människan som hamnade brevdvid mig på den där festen. Idag inser jag ju att jag hade sorg på nåt sätt, jag var inte redo att möta omvärlden. Men när man har ett barn med en sådan tung diagnos blir man del av en annan värld och sedan får man lov att få ihop det där med sitt gamla liv och sin gamla jag-uppfattning...

Markus H sa...

Som du säger: Man ställer högre krav på problematiserande dramer, i alla former, ju mer ”erfarenhet” man har. Men exakt VAR man ska hitta det där som talar till en kan man aldrig veta (det finns till exempel en scen i ”Ice Age”-ettan som knäcker mig varenda gång jag ser den, haha.)

Och det Bergman, Antonioni, och Shakespeare, till exempel - om vi snackar drama/film - skriver om blir plötslig mycket, mycket mer begripligt och mer KONKRET än vad det var när man var tjugofem. (Som jag skrev sist: man får försöka skrapa fram det där ”goda”, eller vad man ska kalla det, för att … palla, helt enkelt.)

autistmamman sa...

Ice Age? Måste jag titta på Ice Age nu för att uppnå katharsis? För helvete Markus! Men du har ju rätt, även det till synes triviala kan ju tala väldigt högt, ibland chockerande högt till en, helt plötsligt, utan minsta förvarning.

Mib sa...

Hej! Hittade dig på ett forum som jag också är med i så jag är bara inne här och säger hej! Läser mera vid annat tillfälle.
:-)
Hälsa gärna på i min blogg om du vill!