onsdag 28 april 2010

Autistmammans modeblogg

Man skulle inte tro att kläder är en sådan issue för autistiska barn. Men det är något där med känseln, hur kläderna är mot huden och så de eviga rutinerna som gör modefrågor till en VÄLDIGT stor sak. Anna Wintour och hennes nyck är en stilla havsbris mot vad som kan bryta loss här hemma om man strular till det kring klädseln. Kläderna ska vara mjuka, inte sitta åt, och gärna ha någon rolig detalj, typ glitter eller fint mönster. Allra helst ska det vara samma kläder hela tiden. G hade en sommar där hon alternerade mellan två t-shirts, en grön med en zebra på och en rosa. Det gick inte att få på nåt annat. En vinter när hon var superautistisk och fyra år gick det inte att stänga jackan. Overall! säger ni. Tjena, säger jag. Overall fanns inte på kartan. För hård, för instängd. Jag letade då efter fleecetröjor att ha på sig underjackan. Just den vintern fanns det så klart bara fleecekoftor i butikerna. På huvudet hade G då en gullig mössa från Indiska som slutade i två flätor. Jättesöt. Men de där flätorna skulle ligga på ett viss sätt mot axlarna, annars blev hon skogstokig. Ja, ni fattar.
Just nu kämpar vi med övergången mellan vinter och vår. Det tar flera veckor att få bort vantar, mössa, halsduk och vinterjackan från påklädnings-reportoaren. Det är obegripligt för henne att man inte få ha på sig allt detta bara för att snön är borta. Häromdagen tänkte jag inte och påpekade "Du kan inte ha vinterjackan, den är för tjock".
"Den är inte tjock, den är smal!" fräste G tillbaks och sedan sprutade tårarna igen. Och så är det något i mig som ställer sig på bakbenen, om hon vill gå ut i tjock yllemössa när det är 15, 20 grader varmt. Detta något skriker "över min döda kropp att du går ut i uteliggarmössa".  Jag står inte ut med att hon ser tokig ut, helt enkelt.

8 kommentarer:

Monica sa...

Jag vet precis. När man väl har vant dem vid att ta på shorts så är det höst och dags för långbyxor.
Sonen har otroligt långsmala, krokiga fötter. Det finns inga skor som passar.
"De är för böjda" säger han. Det hände en gång i världshistorien att det första paret skor som dög och som han provade passade. Förmodligen aldrig mer. För det mesta slutar det med att vi går ut från butiken tomhänta trots att han har provat varenda par som finns i affären och hans genomsvettig mamma gnisslar tänder för att inte skrika och skuldbelägga honom. Det är ju inte hans fel att skotillverkarna inte kan göra skor som passar. För han känner sig misslyckad också varje gång vi inte hittar skor. Det blir personligt. En knäck för självkänslan.

Markus H sa...

Jag kan känna igen det där. Men jag har en ny "metod" - så att säga: "Låt dem göra hur fan de vill!" heter den.

Det vill säga: om de absolut inte VILL knäppa jackan, låt dem då SLIPPA knäppa jackan. Jag menar, vad fan kan hända, att de blir förkylda? Kanske det, men förmodligen inte.

Med andra ord: fuck konventionetna!

Den lilla revolten hälper inte bara ens relation till sina barn - den påverkar också ens relation till sig själv, och ens relation till hela den småborgerliga, förstoppade ... skiten ( = bra grej, evolutionsmässigt, haha ... )

Hanna Fridén sa...

Jag kan fortfarande inte ha tajta, instängda kläder eller bära material som sammet. Det känns så otroligt vidrigt mot huden, som att den torkar upp och sedan spricker! Och ja, exakt så faktiskt. Som när det är vinter, man har inga handskar (vilket jag drar mig något otroligt för att bära) och den frusna huden stelnar och sedan börjar blöda. Usch för sammet. USCH.

Eller skor och strumpor. Eller strumpbyxor! Tänk att man kan pina sig igenom det där.

Dina inlägg som beskriver din dotters relation till kläder är mer eller mindre en exakt beskrivning av mig själv som yngre. Faktiskt är mycket du beskriver om din dotter, förutom talet, oförståelsen och lite annat, exakt likadant.

Jag vill ofta hävda att Asperger och autism egentligen inte hör till samma familj, men det är ju svårt att fortsätta tänka så när man läser om din dotter. Även om hennes svårigheter otvivelaktigt är milslångt större än de jag hade och har.

Hanna Fridén sa...

Jag kan fortfarande inte ha tajta, instängda kläder eller bära material som sammet. Det känns så otroligt vidrigt mot huden, som att den torkar upp och sedan spricker! Och ja, exakt så faktiskt. Som när det är vinter, man har inga handskar (vilket jag drar mig något otroligt för att bära) och den frusna huden stelnar och sedan börjar blöda. Usch för sammet. USCH.

Eller skor och strumpor. Eller strumpbyxor! Tänk att man kan pina sig igenom det där.

Dina inlägg som beskriver din dotters relation till kläder är mer eller mindre en exakt beskrivning av mig själv som yngre. Faktiskt är mycket du beskriver om din dotter, förutom talet, oförståelsen och lite annat, exakt likadant.

Jag vill ofta hävda att Asperger och autism egentligen inte hör till samma familj, men det är ju svårt att fortsätta tänka så när man läser om din dotter. Även om hennes svårigheter otvivelaktigt är milslångt större än de jag hade och har.

Hanna Fridén sa...

Markus H:

Inte ett så bra sätt att gå till väga vad gäller barn med autism, är jag rädd. Det kommer nämligen innebära att hon hoppar runt i snön barfota med t-shirt och shorts mitt i vintern.

Tro mig. Mina föräldrar testade det. Kyla? Nej, vill man göra något, då känner man inte av det, precis som det inte var något problem att springa på en bruten fot bara man hade lust att springa. Man fryser inte. Man stänger inte jackan. Man har inte på sig de hemska vantarna och vinterskorna bränner man gärna upp.

Det är lite annorlunda från andra barn, minst sagt. De flesta barn slutar springa med en bruten fot eller ställer sig inte och drämmer skallen i väggen för att det gör ont. Vill man, så gör man. Det måste föräldrarna förhindra.

Imke Janoschek sa...

Hanna! Tack för de orden. Det är nyttigt att höra av någon som vet hur det känns, att det faktiskt gör ont på riktigt med de där kläderna. Balansgången som förälder är så ohyggligt svårt. Å ena sidan ska jag pusha henne så långt det går, för att hon ska kunna leva så normalt det går, och för att skydda henne från frostskador eller sår på fötterna till exempel. Och å andra sidan måste jag ju till viss del acceptera hennes annorlunda perception, annars våldför jag ju mig på henne. (Strumpbyxor har jag gett upp nu. Hurra för leggings.)

Imke Janoschek sa...

Förresten apropå handskar. Först var det otänkbart. Inga handskar på någonsin. Sen kom G på en sak. Att en viss sorts handskar är superbra att ha, när man vill skopa upp snö, som hon älskar att äta... så nu är det i stället världens tjat när handskarna ska av på våren.

Hanna Fridén sa...

Jag gissar på att fingervantar och handskar med vissa typer av foder aldrig fungerat, men att vissa handskar fungerar skitbra.

Det där med att ta av skorna inomhus hela tiden, har du testat med skor som är en eller två storlekar för stora för henne? Som inte trycker? Så att hon kan vicka på tårna? Det här är ju inte detsamma för alla barn med autism, förvisso, men för vissa så fungerar det bättre med stora plagg som inte trycker och besvärar.