Att ha en treårig son

M: Mamma, vi är kära. Jag pussar dig. Jag tänker på alla mina kärier.
Jag: Vilka är det?
M: Du och pappa och G och Oma och hela världen.
Jag: Ojdå, det var många.
M: Nu ska vi sjunga käralåten, mamma.Vi är kära, kära, nananana, kära , ohoh, kähahahahra. Kan du sjunga den? Sjung den mamma. Jag ska kitttla dig i armhålan. Jag vill bo där. Faktiskt.

sämsta mamman

Sämsta mamman serverar bara falukorv
fiskpinnar
köttbullar
transfett på hög
sätter på tvn klockan 17.00
disneychannel
hänger själv framför datorn och
knaprar ungarnas godis
gå ibland ner för att skrika lite
räknar minuterna till läggdags
sämsta mamman
det är jag
varje dag

semester

Det är segt på den här bloggen. Men jag kanske få upp tempot så småningom. Nu är det jobbvecka mitt i semestern. Ett sätt att hämta andan för småbarns - och autistföräldrar. Det är lite krångel med omställningen för barnen.Först ledigt, sen dagis/fritids. Men. Det regnar i alla fall. Det är härligt med komforten i huset i stället för stugan. Jag tycker att det passar tokbra att jobba lite. Även om det inte blir så värst mycket gjort.

när det flyter på

blir man nästan chockad. Som idag: Skoltaxin kommer, och G kliver ut, meddelar: där är mamma! i neutral ton (normalt brukar hon få ett bryt i och med att hon vill att hennes pappa ska ta emot, det är bättre på nåt sätt. Om jag står där, vilket jag gör nästan varje dag, börjar hon skrika och måste mer eller mindre dras ut ur taxin). Men. Idag alltså inget sådant. I stället glada steg in. Hej mamma. Ett frivilligt (!!) toalettbesök. Sedan maten. Ris och hemlagat pannbiff äts nästan utan knot. Lillebror kommer till bordet utan skrik och bråk. Och ÄTER!!
Tja, ibland blir man chockad av ungarna.

Studenten

Jag vet att många mammor till funktionshindrade barn har ångest kring det där med studenten. Kommer hon/han aldrig ta studenten?? Jag har inte sådan jätteångest kring det, i och med att jag inte är uppvuxen i Sverige. Jag har inte tagit studenten på det där svenska sättet, med mössa och fylla och så vidare, så den där - rätt fula - mössan och hela cirkusen runtomkring är inte så viktig för mig. Det är inte min rit, så jag kommer antagligen inte att sakna och sörja just det så jättemycket. G kommer aldrig gå i en vanlig klass, det är jag säker på. Whatever, idag läste jag en otrolig artikel om utvecklingsstörde Rasmus som tog studenten och grät och grät.

Sockerskriket

För nåt år sedan hade de båda, G och M tillsammans, hittat ett strösockerpaket. Det var härligt tyst och jag skrev klart en grej på datorn på ovanvåningen. Nerifrån hördes skratt och lite väl pigga tjut. Och till slut insåg jag att det såklart var något fuffens på gång. Jag slet mig från texten och gick ner. Det var strösocker överallt. Varje steg jag tog knastrade. Jag började skrika på ett sätt som man inte ska skrika på. Sockerinfernot sträckte sig från köket till vardagsrummet och in till hallen. Barnen stod med ryggen tryckta mot ytterdörren, sockriga i hela ansiktet, på kläderna, rubbet. M hade min handväska i handen, även den helt fullt med strösocker. Nej, jag hanterade inte situationen på ett bra sätt. Jag fick ett bryt. Jag skrek så att jag fick ont i halsen.

Sockret

Just nu är det sockret. Hon letar efter socker överallt. Och hon hittar vartenda paket. Vaddå, det finns väl bara ett, tänker du. Men det finns florsocker, pärlsocker, egenblandat vaniljsocker osv. Sedan tar hon lite socker i handen och springer runt. Och så lite till. Tills man kommer på henne och börjar skrika. Och gömmer paketet på ett annat ställe. Det blir små florsockerfläckar i köket, vardagsrummet, i hallen. Det blir klibbigt snabbt, kan jag säga. Nu är vi out of gömställen. Nu har vi ställt allt socker i källaren. Tills hon hittar dit. På landet har vi ett låsbart gammalt skåp. Mycket praktiskt. Och mycket opraktiskt, när man själv inte längre hittar nyckeln när man vill baka.