För alltid häpen

För någon månad sedan firade vi tio år som autistföräldrar, på sätt o vis i alla fall, i  och med att Greta fyllde tio.  Man kan också säga att vi fyllde sex år som autistförälder, om man räknar från diagnosen, och det är kanske mer sant.
Ibland får jag mail till den här bloggen av föräldrar som just står i begrepp att få en diagnos, och  ofta är de förtvivlade.  Förtvivlan går ju över. Det som inte går över är  det häpnadsväckande i hur annorlunda livet blir, hur annorlunda det här barnet är, hur annorlunda hon tänker. Jag häpnar fortfarande. Jag kan sitta i soffan när kvällen går över i natt och stirra i väggen och häpnar, över att detta här, det är jag. Detta hände mig. Jag blir inte förtvivlad då, utan jag blir mest häpen. Också över att jag pallar.
Och över att vi lever med detta annorlundaskap och ändå lever någorlunda vanligt, i alla fall utifrån sett.
 Gretas autism är ett av de mest grundläggande teman i våra liv. Våra yrken tar en stor del, barnen tar en stor del som barn gör och autism tar en egen stor del. Den delen består av ork, lärdom och anpassning. Det är inte bara att vardagen är mer påfrestande. Det är också  att man byter  umgänge, och att ens egen hjärna börjar fungera annorlunda. Perpektivet ändras så drastiskt, hjärnan ombildas till att tänka annorlunda, snabbare ibland, och kanske lite avstängd för att inte känna efter alltför mycket ibland.
Föräldraskap är ju omvälvande i sig. När man är gravid, ser man bara gravida överallt. När man går omkring med barnvagn, börjar världen se ut som Babyplanet, alla har barnvagnar.  Well, när man har ett funktionshindrat barn, ser man naturligtvis också andra funktionshindrade barn på ett annat sätt. När jag går omkring ensam och passerar en sådan familj vill jag gärna ger nåt sympatitecken till dem, nåt hemligt tecken som betyder ungefär, yes jag ser dig, ditt barn, jag vet, jag är invigd!  Resulterar ofta i att jag försöka stirra uppmuntrande på barnet och föräldrarna stirrar lite misslynt tillbaks.