Det tar kanske fem minuter, och så har vi fattat hur det är fatt med polisutredaren Saga Norén i den nya tv-serien Bron, som går på tisdagskvällar på SVT. Vi som kan lite om autismspektrumstörningar, som lever med kommunikationsproblem från morgon till kväll. "Hon där har en diagnos, eller hur?" frågar min man irriterat, när vi tittar på det första avsnittet. Saga snoppar av den nya kollegan på mordplatsen, försöker att hindra en ambulans från att ta sig fram, flashar behån i det öppna kontorslandskapet som om hon befann sig i ett omklädningsrum och låter hiss-smalltalken med kollegan totalkapsejsa utan att ens dra på munnen. Asperger, of course. Skulle kunna vara intressant, om Sofia Helin gjorde Saga lite mindre bisarr, lite mindre skrikig, lite mer, tja, älskvärd, kanske. Lite mer nyanserad. Tycker vi som råkar älska människor med liknande funktionshinder.
OK, ju mer autismspektrum i tv, dess bättre, tycker jag. Men Sofia Helins rolltolkning i det första avsnittet är ganska trubbig, forcerad och överdriven. Lite som när amerikanare/britter/fransmän spelar nazityskar. Det heilas lite väl ofta och väl högt. Det är den bredaste penseln som åker fram, för det blir roligast. Eller? I Sofia Helins och Brons fall kompliceras ju hela situationen av att det läggs till språkförbistringen med en dansk kollega, vilket gör att dialogen alltså hackar från två håll. Det blir nästan slapstick, och frågan är om det är poängen. Jag stör mig också på att manusförfattaren och skådisen i lanseringsintervjuerna är lite suddiga kring huruvida rollen har en diagnos eller inte, som här: Intervju på Gomorron Sverige
Kanske diagnos. Eller inte, är ståndpunkten. Varför då, undrar man som autistmamma. Hon är ju en tämligen klockren Asperger, varför inte ta in hela problematiken då. Varför inte ger henne en diagnos att jobba med. Så mycket mer behagligt det skulle vara om Sofia Helin skulle sitta i morgonsoffan och säga att hon har befattat sig med NPF, att hon har träffat människor som lever med detta för att förbreda sig för rollen. I stället får man läsa ( i en intervju i DN, dock ej på nätet) att hon läste in sig på psykopater för att förstå hur Saga Norén tänker. Eeeh. Lite obehagligt.
Men diagnosen kanske kommer längre fram i serien? Hoppas, hoppas. Hoppas att Sofia lyckas göra henne lite mer äkta. Och inte till en snubblande slapstickfigur. Första avsnittet kändes som att se en rullstolsbunden utan närmare förklaring köra på folk helt utan urskiljning. Delvis häpnadsväckande och lite roligt. Men bismaken i munnen var inte helt hundra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
I avsnitt två tar hon med en kille hem för sex och tittar sedan på bilder av en styckad kvinna i sängen efteråt... Det är så att man vill spy. Hon skildras samtidigt som högbegåvad och har alltså vid såpass vuxen ålder inte fattat att andra människor kan ta illa upp. Har hon levt i ett socialt vacum, eller.. Har pratat med en del vänner omkring hur kränkta alla med Aspergers/högfungerande autism skall känna sig av denna skildring och den bästa kommentaren är "om man vill ha med en smart kvinna i en TV serie måste hon numera ha Aspergers annars kan man inte förklara varför hon är så smart". Håller med om att det är bra om alla typer av människor är med i samtidsskildringar (ett tag skulle alla vara homosexuella, de kände sig nog missuppfattade då och då, de också), men som sagt, lite kritisk granskning innan man släpper ett manus vore på sin plats.
Karin
Vad jag märker bland vuxna aspergare (är en själv) är att vi gillar Saga och hur hon porträtteras. Var och varannan känner igen sig i än den ena, än den andra sociala blundern.
Jag kunde förstå vilken Aspergerföreläsare man hade läst intervjuer med på nätet när man skrev scenen där Saga raggar med sig killen...
Saga har ju levt med samma chef som beskyddare men i övrigt i en typiskt svensk miljö där folk bara himlat med ögonen och pratat om hur hon avviker BAKOM RYGGEN på henne.
Jag är inte ens lika avvikande som hon är, och folk som bara möter mig en kort stund tror i allmänhet inte ens på att jag har någon sådan här diagnos, men jag kunde aldrig få fotfäste på arbetsmarknaden alls just för att arbetskamrater aldrig kunde stå ut.
Sedan är det givetvis många även bland oss som bara fastnar i att Saga är för överdriven. Men i film och på tv måste saker överdrivas för att de ska märkas, det gäller inte bara aspighet hos aspergare utan vilka egenskaper hos vilka människor som helst. Så är det liksom.
Hej,väldigt spännande med era synpunkter. Nu när jag har följt serien nästan hela vägen under den här säsongen känns det som att Saga har lugnat ner sig lite, eller så har man vant sig? Tycker dock fortfarande att det är väldigt märkligt att henne beteende inte förklaras närmare.För mig skulle det göra serien så mycket bättre. Men det beror också väldigt mycket på att jag är mamma till en autistisk flicka, och lider av att se en annan, större flicka krockar och beter sig ute i den stora världen, utan att någon vänlig själ tillhandahåller en förklaring...
Jag är 50 år gammal och INTE diagnostiserad. En av mina få vänner är 50 år gammal och också utan diagnos. Men ingen av oss tvekar. Det är lätt för oss att peka på varandra och säga: Du är allt en riktig sån där som hade fått en bokstavsdiagnos om du gick i skolan idag.
Jag värjer mig mot det ni skriver, både Autistmamman och Karin.
Det viktiga (både vad gäller oss med eller utan npf-diagnoser och oss som inte är strikt heterosexuella) är att vi alla är olika varandra. Det finns likheter, men vi är inte stöpta i samma form ens om vi har samma diagnos.
Homo- och bisexuella finns det så många olika sorter av att det vore hopplöst att försöka räkna upp dem.
Och vi med olika slags npf-personlighetsdrag, vi är inte heller så lätta att sätta i fack med etiketter.
Huvudpersonen Saga är en slags Aspergers-person. Kanske den enda i sitt slag.
Hur man än hade försökt gestalta autism-spektrum i skönlitteratur eller på film så kommer de allra flesta ändå alltid att känna: Sådär är i varje fall inte jag/ inte min flickvän /inte min son...
Hej jag skrev en kommentar och sedan försökte skicka och fick ett konstigt error message. Om du inte fick kommentar av mig kan du meddela mig vid lwlundgren@gmail.com
Tack Larry Lundgren
Skicka en kommentar