torsdag 6 januari 2011

Moderna myter som fastnar som hundskit i en välräfflad skosula

Jag kommer ihåg ett BVC-besök med min son, när det var dags för vaccinsprutan, den första MPR-sprutan. Han var 18 månader, han föreföll frisk, han pekade, staplade klossar, hade börjat prata. Min hysteriska rädsla för att ha fått ett till autistiskt barn började ge med sig,
han skulle klara 18-månaderskontrollen, han var så annorlunda jämfört med hur G hade varit, jodå han verkade frisk. Sköterskan tittade i journalen och sa: Ska vi ta sprutan nu med en gång?
Jag ryckte till. Just det, sprutan. Helt plötsligt började jag tvivla. Det var i det här rummet som storasystern G hade avslöjat sin autism, på treårskontrollen, när hon hade börjat ekotala och betett sig väldigt märkligt. Visst, hon hade visat tecken på autism innan, men då visste jag inte vad det var, som förstagångsmamma var det svårt att tolka signalerna. Något år efter diagnosen, räknade jag tiden innan hon fyllde två år som "dengladaheligafriskatiden". Tiden då jag inbillade mig att ha ett helt normalt barn. Jag mindes den "gladaheligafriskatiden" i ett rosenrött skimmer, fastän jag i mitt allra innersta mycket väl visste att den var lögn och intet. Jag behövde den i alla fall, som en sorts orörd period, obefläckad av autism, för min sorgebearbetning. Jag ville ha det så, min historieskrivning var att hon var frisk när hon föddes, på något vis. Ibland kunde jag stirra på foton från hennes första år, titta på hur hon satt där med en docka i knäet, eller t o m med en liten dockkaffekopp i handen, och tittade rakt in i kameran (Ögonkontakt! Där ser du!).
- Ser du på bilden, sa även min mamma ibland, som inte heller var klar med sin sorgebearbetning.
- Där leker hon ju helt normalt. Hon låtsasleker med den där lilla koppen. (Autistiska barn är usla på låtsasleka, och G är det än idag).
Och jag sa hmmm, och jag visste att det såg ut så på kortet, men att det inte stämde. Hon lyfte bara koppen för att sen placera den mycket noga i en av sina väldigt prydliga, långa autistiska rader som kunde slingra sig genom hela det stora vardasgrummet. Vi råkade ta den där bilden i rätt, oautistiskt ögonblick.
I BVC-rummet svajade de glada pappersfåglarna över skötbordet när systern schvungfyllt kom tillbaks med sprutan. Jag kände på Ms panna. Tittade på bäckenet som systern hade lagt sprutan i. Tänkte på bacillvätskan som skulle in i hans blodomlopp. Tänk om. Tänk om det ändå var sant. Att den där sprutan kunde förvandla honom till ett barn som G. Det skulle knäcka mig.
Jag kände på hans panna.
- Du. Han är ju lite snorig och varm, vi tar den där sprutan en annan gång, sa jag snabbt, tog M och drog därifrån, snabbare än kvickt.
Jag fick en ny tid efter en månad. Gick dit och tog mig samman. Forskningen. Tänk på forskningen. Hon var autistisk innan. Jag vet det. Jag har alltid vetat det. Systern gav sprutan. Jag svalde. Så snabbt det gick. Nu var det gjort. Tänk om. Det här gick inte att göra ogjort. M fick ett plåster och vi gick hem. Han är fortfarande, nu fyra år, ganska normal.

Wakefield-studien som kom 1998 och som påstod att MPR-vaccinet kan utlösa autism hos barn, var en medveten fejk, står det i tidningen (SVD och Karin Bojs i DN) idag.
Tänk att den studien är så gammal. Och så urbota dålig, tydligen gjort på bara 12 barn. Det är inte direkt mycket. Och tänk att den ändå har bitit sig fast i våra huvuden, den är som ingrodd, gammal hundskit nertryckt i en mycket profilerad skosula, den går knappt att få bort, och när man väl sköljer hela skon under vattenkranen stinker det något infernaliskt. En stank som fastnar i näsan i dagar, i det här fallet i mer än ett decennium. Jag har suttit i många föräldragrupper, i många kurser, varit på en del mammakvällar. Nästan vare gång när vi börjar prata om hur det började hos våra barn, är det någon som säger:
- Jo men, det här med vaccinet. Är det inte det som kan...?
12 år efter den här studien. Som är fejk. Och även om det sitter kunniga forskare, proffs, med i rummet som lugnar och säger nej, det är bevisat att det inte är vaccinet, så skakar mammorna och papporna på huvudet och säger bestämt:
- Men, hon hade INGENTING innan. INGENTING.
Jag tänker på kortet där G håller i dockkaffekoppen. Och tittar rakt in i kameran. Och så tänker jag.
- Det fanns där, men du såg det inte. Din BVC-sköterska såg det inte. Dagispersonalen såg det inte. Jag såg det inte heller. Det är det infernaliska. Precis som man inte vill se att ens lilla bebisbarn kanske bara se ut som fula moster Ingela, och inte alls som man själv, så vill man inte heller se att det bete sig knasigt. Antagligen ett av naturens knep för att underlätta anknytningen. Det infernaliska är att sprutan och upptäckten av autism, varseblivningen, ligger så nära varandra i tiden. Och att vi vill ha någon skyldig, när det inträffar en katastrof. det måste vara nåns fel. Vare sig det är snöstorm eller en genmutation, vill vi gärna hålla någon ansvarig som vi kan skuldbelägga. Allra helst oss själva.

Länk till SVD-artikeln: här
Länk till DN; här

9 kommentarer:

Anonym sa...

så sant att jag blir alldeles gråtig.

lalandakid sa...

Fasiken vad bra skrivet! Som resten av bloggen iofs ;)
Jag länkar.

Annelie L sa...

Du skriver så bra och så tydligt så budskapet går verkligen inte att missa. Tack och Kram

Kenneth sa...

Mycket välskrivet!

Bente Danielsson sa...

Tänk att jag inte upptäckt din blogg förrän nu!Du skriver så galet bra, det måste finnas något pris du kan få, nu genast? Total igenkänning.

Anonym sa...

Jag känner igen rädslan så väl, så väl. Och jag min idiot har utsatt mig för det en gång till. Ibland är jag så orolog så jag kan kräkas. Tänk om....

Anonym sa...

Himmel, så bra du skriver människa! Jag är professionell skribent och numera läkarstudent. Både som skribent och blivande doktorstant får jag ut mycket av dina texter. Jag uppskattar storligen din lakoniska realism (inte så mycket "Resan till Holland" här, med andra ord.)

C.V., Göteborg

Johanna sa...

Du skriver verkligen helt fantastiskt, otroligt fin blogg.

Emmie sa...

Helt otroligt bra skrivet. Jag ryser! Som någon annan skrev: total igenkänning på det här.