tisdag 26 oktober 2010

Frågorna

Max och jag går ju en "syskonkurs" för småsyskon till autistiska barn. Det ger effekt, kan sägas. Igår kom följande.

M: Mamma, blir alla pojkar pappor?
J: Eeeh, nej, men många.
M: Och flickorna blir mammor?
J: Ja, så kan man säga. Flickor blir mammor och pojkar bli pappor.
M: Men om man är en autistisk flicka, blir man då en autistisk mamma?
J: Max, jag tror inte att G blir mamma.
M: Men finns det autistiska mammor?
J: Ja, men de är kanske bara jättelite autistiska.Inte så som G.
M: Aha. När blir jag pappa?
J: Kanske när du blir stor.
M: Vem är mamma då?

osv.

Det är tungt det här. Jag har ingen lust att fundera över att hon aldrig komma att bli mamma. Ingen lust alls. Jag tänker inte framåt så. Och då kommer en som är fyra år och gör det åt mig.

7 kommentarer:

Nina sa...

Ja... det är en sorg det där, att man inte kommer bli mormor. Å andra sidan är det ju inte självklart för nån att bli det. Vi får hitta annat att se fram emot med våra älskade döttrar :)
Kram Nina!

Anni sa...

Oj vad jag känner igen mig.

Jag har också gått en syskongrupp med min lilla dotter och ibland kommer frågor och påståenden jag helst inte skulle vilja höra. En gång frågade hon om man måste få barn när man blir stor om man inte vill. Nej, sade jag, det bestämmer man själv varpå hon bestämt hävdade att hon inte ville ha en barn som sin storebror.

Unknown sa...

Hej

Har kikat in hos er, via Nina om jag minns rätt. Jag förstår att det känns tungt det där med att man tänker att man kanske inte blir mormor, men Nina sa något klokt!
Det är ju inte självklart för någon. Min son har ADHD och jag har små misstankar ibland om Aspergers syndrom och faktiskt har samma tankar slagit mig. Han kommer säkert inte kunna ha något förhållande, osv. Kika gärna in hos oss.

Många kramar

Elisabets mamma sa...

Har du läst Iris Johanssons självbiografi "En annorlunda barndom"? Iris levde nästan helt i en annan värld tills hon var tolv. Då bestämde hon sig för att ge "vår" värld en ärlig chans. Sedan dess har hon jobbat hårt för att anpassa sig. Hon var gift i många år och har en dotter.
Jag har också läst andra självbiografier av personer med störning inom autismspektrat, bland andra Daniel Tammet, som lever i en kärleksrelation. Så jag tror absolut att kärlek är möjlig även för våra barn!

Anonym sa...

Herregud! Det är riktigt hemskt att du säger så där till din son; att hans syster aldrig kommer att bli mamma. Det vet du ju ingenting om. Jag har själv autism och framstod som en rätt så skadad liten tjej när jag var barn, men jag har åtminstone lyckats skaffa mig en pojkvän (som jag nu även är gift med) och vi har det jättebra tillsammans! Han är också autistisk. Vet inte om jag ska skaffa barn, men det är ju inte omöjligt.

Tänk på vad du säger och framförallt HUR du säger det!

Imke Janoschek sa...

Hej Anonym! Du har rätt, jag vet ingenting om framtiden. Men min dotter har en lindrig utvecklingsstörning förutom sin autism. Hon är idag tio år. Hon behöver stöd i allt hon gör, hela dagarna, inte minst när det gäller verbal kommunikation, hygien, matintag osv. Tanken att hon skulle få ett barn som hon ska ta hand om, känns idag väldigt fjärran för mig. Jag skrev ju också i det inlägget att " Jag tror inte att G kommer att få barn".
Jag blir väldigt glad av att läsa att du lever i en relation. Naturligtvis hoppas jag det för G, men jag vet också att det troligare scenariot för henne är att hon kommer att leva i ett gruppboende med personal.

Rebecca sa...

Nytt inlägg från "Anonym" (Jag heter Rebecca, kanske jag borde berätta).

Jag förstår. Man är liksom inte så värst självständig. Om jag hade bott ensam hade det inte ens varit "ensam", utan mest troligen i ett gruppboende, då mina problem är väldigt omfattande och påverkar hela min vardag (Jag har inte en utvecklingsstörning, tror jag. Men har lägre IQ än normalt). Det är min kille som hjälper mig med i princip allting (han är betydligt mer högfungerande än vad jag är). Han måste dagligen berätta för mig vad jag ska göra och när jag ska göra det. Jag fastnar enkelt i olika aktiviteter och kan utan problem sysselsätta mig med dessa i 24 timmar om ingen stoppar mig. Glömmer bort att äta och sova. När han är bortrest (vilket inte händer ofta) kan jag inte ens sova i sovrummet. Jag kan inte sova alls. Men jag vågar vila i soffan, om jag är riktigt trött (vilket kan ta någon dag eller två). Första gången jag var ensam hemma i över 24 timmar var när jag var 20 år. Nu är jag 22 år. Jag har det jättesvårt med många saker, men man kan få det mesta att fungera, om man får hjälp. Vi har hjälpmedel från vuxenhabiliteringen och jag får dagligen hjälp av min kille.

Kanske är det så att din dotter i framtiden kan klara av att få en pojkvän att bo ihop med, som kan hjälpa henne såsom min kille hjälper mig. Sen kanske det kan bli barn eller möjligtvis ett husdjur som hon kan vara mamma till. Ibland tänker jag att vi borde skaffa hund istället för barn. Att det kanske vore bättre för oss. Det brukar folk tycka är lite lustigt, för det låter som att jag jämför ett barn med en hund, men det är inte riktigt så jag menar. En hund kan ju också vara en liten familjemedlem, tänker jag.

Lycka till med livet tillsammans med din familj.

/Rebecca