tisdag 9 mars 2010

Hur det började (2)

(...) Efter att ha tilbringat några sommardagar med oss på landet fick min pappa ett veritabelt utbrott och anklagade oss för att göra allting fel med G. Hon bara skrek hela dagarna, hon åt inte och hon badade inte i sjön och vi bara lät henne hållas - allting var helt förfärligt, han hade aldrig sett på maken och skulle skämmas för att överhuvudtaget nämna detta för någon. Jag behövde professionell hjälp för att handskas med detta barn, som så uppenbart inte var normal.
Han satt i ett soffhörn och skrek. Jag satt vid matbordet och grät och hade en slags utanförkroppen-upplevelse. Där satt en smal elak dvärg, min pappa och fräste och vräkte ur sig de mest bisarra anklagelserna och betedde sig som ett rumpelstilzchen i delirium. Han om nån behövde professionell hjälp. Att det skulle vara något fel på min dotter var ju helt absurt. Att hon inte åt var inte så konstig. Jag hade matvägrat som barn, liksom Janne som t o m slapp äta på skolbespisningen under några år, för att allt smakade så illa. Att G trotsade var helt enligt plan, hon var ju två och ett halvt. Att hon trotsade mer än andra var inte så konstig, jag hade också varit viljestark. G kunde bli så arg så att hon bet i kuddar. En känsla som jag lätt kunde känna igen.
Dessutom gick hon på dagis och där hade ingen sagt något. Alla älskade henne, hon log och sjöng hela dagarna.
– Det är ju det värsta, alla dessa barnskötare som inte vet vad de sysslar med, skrek min far, som alltid har trott att han är ett pedagogiskt geni.
– Ingen kommer att säga detta till dig, därför måste jag göra det, det är ju det som är så förskräckligt, skrek han.
Jag försökte ta mig samman för att inte hamna på samma grisnivå, och koncentrerade mig för att tänka igenom mina nästa steg. Kasta ut honom mitt i natten på den svenska obygden var inte ok. Han fick åka i morgon, här kunde han inte vara kvar.
– Du kan ingenting om småbarn och har aldrig kunnat, förklarade jag.
– Jag anses vara expert bland mina vänner, kved pappa.
Han har väl inga vänner överhuvudtaget, hans verklighetsförankring skenar, tänkte jag och satte in en sista slägga för att få tyst på fanskapet.
- Jag har sett dig uppfostra fyra barn under 37 år, och jag är inte imponerad, tvärtom. Ju mindre jag liknar dig när det kommer till barnuppfostran dessbättre, skrek jag.
Morgonen därpå åkte pappa hem i vredesmod och det skulle dröja till jul innan jag tog upp kontakten igen.

3 kommentarer:

Markus H sa...

Föräldrar. Shit, vad säger man.

De borde läsa något av Jesper Juul, och sen bara hålla käften.

De får naturligtvis t y c k a vad de vill, men, som sagt.

Imke Janoschek sa...

Jo. Vi har ju en rätt komplicerad relation, min far och jag. Det kanske framgår. Men min poäng är egentligen denna. Det är så oerhört svårt att inse att det är nåt fel på ens barn. Som mamma eller pappa lever man ofta i en ihärdig förträngning och att den som blir budbäraren ofta skjuts med kanoner, pukor o trumpeter. Det är en väldigt svår situation. Han hade ju rätt, men jag blev tokig på honom i alla fall. Det var nåt som dog i vår relation när han gav sig på henne. Även om han hade rätt. ( Men han hade så klart fel på det sättet att han anklagade oss, men det är den pedagog-generationen som är fast i miljötänket). Så min poäng: Akta akta akta dig, när du ska vara budbäraren.
Men fegar inte ur heller. Jag har gjort det några gånger.

Markus H sa...

Ja, det är ju svårt det där med att försöka vara uppriktig mot människor som står en nära, det vet man ju om inte annat med erfarenhet av de gånger man själv råkat ut för samma sak.

Likafullt tycker jag att föräldrar många gånger gör det på fel sätt. Som i det fall du beskriver. Din pappa kunde faktiskt väntat på ett lämpligare tillfälle (min mamma är som tur är rätt bra på att leverera synpunkter – hon anstränger sig för att hitta "rätt" tidpunkt. Man känner sig typ kränkt i vilket fall som helst – he, he – men det faktum att man vet att hon ANSTRÄNGT sig underlättar lite.)

Hela eran situation är extrem. Men jag måste samtidigt säga att det du beskriver också känns allmängiltigt på något sätt – och viktigt att ta del av. Men, det har väl med gestaltningen att göra. (När folk bara "gnäller" okontrollerat så blir det ju oftast bara ointressant och outhärdligt.)