tisdag 9 mars 2010

Hur det började (2)

(...) Efter att ha tilbringat några sommardagar med oss på landet fick min pappa ett veritabelt utbrott och anklagade oss för att göra allting fel med G. Hon bara skrek hela dagarna, hon åt inte och hon badade inte i sjön och vi bara lät henne hållas - allting var helt förfärligt, han hade aldrig sett på maken och skulle skämmas för att överhuvudtaget nämna detta för någon. Jag behövde professionell hjälp för att handskas med detta barn, som så uppenbart inte var normal.
Han satt i ett soffhörn och skrek. Jag satt vid matbordet och grät och hade en slags utanförkroppen-upplevelse. Där satt en smal elak dvärg, min pappa och fräste och vräkte ur sig de mest bisarra anklagelserna och betedde sig som ett rumpelstilzchen i delirium. Han om nån behövde professionell hjälp. Att det skulle vara något fel på min dotter var ju helt absurt. Att hon inte åt var inte så konstig. Jag hade matvägrat som barn, liksom Janne som t o m slapp äta på skolbespisningen under några år, för att allt smakade så illa. Att G trotsade var helt enligt plan, hon var ju två och ett halvt. Att hon trotsade mer än andra var inte så konstig, jag hade också varit viljestark. G kunde bli så arg så att hon bet i kuddar. En känsla som jag lätt kunde känna igen.
Dessutom gick hon på dagis och där hade ingen sagt något. Alla älskade henne, hon log och sjöng hela dagarna.
– Det är ju det värsta, alla dessa barnskötare som inte vet vad de sysslar med, skrek min far, som alltid har trott att han är ett pedagogiskt geni.
– Ingen kommer att säga detta till dig, därför måste jag göra det, det är ju det som är så förskräckligt, skrek han.
Jag försökte ta mig samman för att inte hamna på samma grisnivå, och koncentrerade mig för att tänka igenom mina nästa steg. Kasta ut honom mitt i natten på den svenska obygden var inte ok. Han fick åka i morgon, här kunde han inte vara kvar.
– Du kan ingenting om småbarn och har aldrig kunnat, förklarade jag.
– Jag anses vara expert bland mina vänner, kved pappa.
Han har väl inga vänner överhuvudtaget, hans verklighetsförankring skenar, tänkte jag och satte in en sista slägga för att få tyst på fanskapet.
- Jag har sett dig uppfostra fyra barn under 37 år, och jag är inte imponerad, tvärtom. Ju mindre jag liknar dig när det kommer till barnuppfostran dessbättre, skrek jag.
Morgonen därpå åkte pappa hem i vredesmod och det skulle dröja till jul innan jag tog upp kontakten igen.

Hur det började

Det är svårt att tänka på hur det började. Eller hur G började bli annorlunda. Annorlunda än andra barn. Min vilja att hon skulle vara vanlig var så stark, jag la det som ett högt brus runtomkring oss. Jag lät inget annat komma igenom bruset. Jag försvarade G mot alla, alltid. Staplade hon blöjor i två timmar? Helt normalt, sa jag till min upprörda mor. Min mamma  har alltid varit kritiskt gentemot sina egna barn. Inte konstigt att hon nu var i färd med att kritisera sina barnbarn. Att min pappa  var missnöjd med min dotter var snarare en självklarhet, allt annat hade varit anledning till oro.
Andra hejade på oss och G. Fantastiskt hur hon sysselsätter sig själv. Fantastiskt, hur kreativt och konstnärligt hon staplar blöjor. Hon bygger. Det är bra. Alla staplar. De flesta med klossar, hon med blöjor. Var glad att hon är så kreativ.

Sommar 2004 var G 2,5 år och vi åkte till en bondauktion i Sörmland för att shoppa till torpet. Sol och vackert landskap, min pappa var på besök från Tyskland, traktens bästa auktionsförrättare var i farten. G satt i vagnen, vi underhöll henne med saft och bullar. Skåpet vi skulle ha till torpköket stod längst bak i ett av fem skjul och auktionsförrättaren avverkade saktmodigt alla andra skjul runtomkring. Klockan blev tre, fyra, fem och sex. Vid femsnåret ropade jag in en liten låda med grytlappar och gav till G. Hon hängde lite slö i vagnen, dåsig av uttråkning och värmen. Men lådan med ett tjugotal små gulliga virkade lappar fick fart på henne.
”Jag vill vika dem”, sa hon och satte igång. I två timmar. Janne och jag skrattade åt denna lustiga böjelse. G vek och staplade. Min pappa sa inget.

Att vara smart och att inte vara det

Det är ju så oerhört viktigt att vara smart, intelligent, skärpt och snabb. Det är det som premieras högst. "Han är ju så oerhört skärpt". Många gånger har folk sagt så om G.
Men hon är inte dum!
Hon är smart, det ser man på ögonen!
Hon fattar nog mer än man tror...
Och så vidare. Människan står inte ut med att någon är dum. Dum, vad är det? frågade M häromdagen. Jag fick bita mig i tungan. Kommer inte ihåg vad jag svarade.
Faktum är att G har en lindrig utvecklingsstörning.
(Jaa, jag hör er redan. MEN DE DÄR testerna visar ju inget...osv)
G är särskolebarn. Det tar låång tid för henne att lära sig att räkna. Vi tror att hon kommer att knäcka läskoden. Men kommer hon fattar vad hon läser? Det är oklart.
Hela min tillvaro, min jobbtillvaro, bygger på att vara smart, att uttrycka sig smart, att vara snabb i huvudet osv.
Nuförrtiden är det minerad mark för mig, det där med att någon är dum och att någon är smart. Vad är människan när hon inte är smart?